Läsarbrev: Minnen från krigstida Åland

Kampen för självständighet. Sten Lindholm minns militärtiden på Åland 1944. Den som har liknande minnen kan kontakta Sten via hans e-post. ÅU-foto

Det var i början på 1940-talet som mörka moln under pågående krig skapade en rädsla för framtiden för vårt kära fosterland Finland. Statsmakten beslöt då att kalla in den sista tänkbara kontingenten män till militärtjänstgöring, vilket i praktiken innebar ungdomar direkt från skolbänken. Bland dessa var även jag.

Nu har dock antalet dåtida vapenbröder decimerats till en handfull krigsveteraner.

Uppbådet till militärtjänstgöring i slutet av år 1943 var för en sjuttonårig grabb mer eller mindre som ett hopp in i ett stort äventyr.

Efter avbruten skolgång och ett avslutat vinterkrig (30.11.1939–13.03.1940), då civilbefolkningen evakuerades från tätorter ut på landet, förorsakade det pågående fortsättningskriget (25.06.1941-19.09.1944) en viss oro i hela landet.

Läget blev sedan till verklighet i början av 1944 för den kontingent 26:or som embarkerade en isbrytare i Åbo hamn.

Efter en kall natt blev vi landsatta på Ålands södra udde, fortet Herrö.

Det som verkligen imponerade var hur väl kustbefästningarna hade byggts ut till permanenta anläggningar. I avtalet om fred efter vinterkriget den 13 mars 1940  nämndes ingenting om Åland och landet höll därför kvar trupperna på öarna.

I slutet av maj räknade man med nästan 10 000 man på plats, inklusive den åländska enheten Ålands hemvärn på 1 800 man.
Redan den 14 mars slöt sjöstridskrafterna kontrakt mad Skånska Cementgjuteriet (dagens Skanska) om att bygga kanonställningar. De var avsedda för sex tums franska Canet-kanoner på västfrontens öar Kökar och Enskär.

Under april anlände till vardera platsen ingenjörer och trettio byggnadsarbetare från Sverige, tillsammans med monteringsfärdiga baracker samt fullständig maskinpark med kompressorer och borrmaskiner.

Byggnadsarbetet pågick sedan dygnet runt, med understöd av lokal arbetskraft. Ytterligare tre likadana pjäsställningar var under arbete också på Herrö, Nyhamn och Hammarudda.

För oss nyinkallade blev rekryttiden på Herrö relativt kort men effektiv. Den följdes av utbildning till kanonjärer på fortet i Hammarudda, med slutlig stationering på Enskär utanför Eckerö. Det var kustartilleriets västligaste försvarsfront och ingick i Skärgårdshavets Kustbrigad som grundades 1.3.1942.

Överstelöjtnant Niilo Heiro ansvarade för den finlandssvenska brigaden under tiden 10.03.1942–03.12.1944. För egen del upplevde jag utnämningen till riktare bland besättningen på den stora kanonen som mycket ansvarsfull. Det sades att minsta felbedömning kunde vara katastrofal.

För oss blev teori till verklighet i slutet av sommaren då vi fick order från eldledningen att omedelbart bemanna kanonen för att med varningsskott varna och förhindra tyska ubåtar i ytläge att ta sig norrut förbi Märkets fyr mellan Sverige och Åland.

Operationen fick ett lyckligt slut.

Med dessa minnen i bagaget är jag tacksam för minnesmedaljen över fortsättningskriget präglad med svensk text ”Fosterlandet 1941–1945” och även stolt över att på rockuppslaget bära eklövet i silver som beviljats frontveteraner i krigstid.

Sten Lindholm
stena@elisanet.fi

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng