Ledaren: Vad gör Rinne nu?

Ledaren

Att byta partiledare alldeles inför kommunal-, landskaps-, president- och riksdagsvalen var en risk socialdemokraterna inte ville ta.
I partiet finns det en klar opinion mot nyåtervalda Antti Rinne, men samtidigt tycks man nu dra sig för att ta till omvälvande åtgärder. Att Jutta Urpilainen byttes ut mot Antti Rinne är ett sår som ännu inte läkt helt.

Regeringen har skött marknadsföringen av SDP, som har lutat sig tillbaka och har kunnat låta nedskärningsmissnöjet föra partiet till det största, enligt opinionsundersökningarna.
Men vad har SDP att komma med?
Ganska lite – synligt och ännu, i alla fall.

Oppositionspolitiken har varit rätt så vilsen i alla oppositionspartier.
SDP borde givetvis vara ledande oppositionsparti och har väl kommit med allmänna fördömande fraser, men någon benhård alternativ linje har Antti Rinne inte lyckats föra fram.
Självklart vill SDP få ett slut på nedskärningarna. Att man nu för fram en reform av socialskyddet är intressant – inte i sig, utan att man för fram den först nu.

Modellen skulle i korthet gå ut på någon form av medborgarlön, men inte till alla och inte i alla lägen.
Medborgarlönen är förstås en tanke som det lönar sig testa – många gånger och ordentligt. Stödsystemet passiverar, och det är säkert dags att ta nästa steg beträffande det sociala nätverket. SDP, eller vänstern, äger inte tanken på medborgarlön, eftersom regeringen redan gör sitt försök.
Men det finns förstås skillnader i hur den nuvarande regeringen och SDP tänker beträffande medborgarlönen.

Antti Rinne siktar på att vinna nästa riksdagsval och på att bli nästa statsminister.
Hittills har han inte gjort mycket. Till exempel då det gäller den ekonomiska politiken, tänker Rinne långt att exporten fixar tillväxten. Det är förstås alldeles rätt tänkt, men trots att ”gamla” branscher går bra i landet och i Åboregionen, revolutioneras så gott som alla andra branscher av digitalisering och globalisering.
Och här måste den traditionella socialdemokraten nu stå med förvåningens finger i häpnadens mun.
Arbetarpartiet har tappat bort sin arbetare.

Vem tilltalar SDP då arbetaren allt mer blir självsysselsättare, småföretagare och mycket rörlig arbetskraft?
Hur ska SDP mitt i allt detta navigera för att få en klarare bild av välfärdssamhället, som definitivt behövs mera än någonsin, men inte kan byggas på samma grunder och ekonomiska strömmar som tidigare?
Finns det en alternativ socialdemokratisk ideologi som kan ta alla med, samtidigt som ”alla” ges mera ansvar för sig själva och dessutom så att ”alla” skulle kunna vända ekonomin?
Håller SDP på att, som välfärdens försvarare, bli något av ett protestparti, som motsätter sig den förändring som borde ha gjorts för länge sedan?

Det går hur lätt som helst att kritisera den nuvarande regeringen för att den försöker förändra och stöpa om, men tappar bort sig i metoderna.
Ett praktexempel på detta är att finansminister Petteri Orpo talar om möjliga tilläggsnedskärningar, medan statsminister Juha Sipilä säger att man nu skurit färdigt.

Det är svårt att komma med alternativ om man inte ser vad det är som ska har ett alternativ.

Om alltså oppositionen har varit tam ska det i ärlighetens namn sägas att det inte är lätt att greppa en regering som är både otydlig och såsande.
Vilket det inre klimatet i SDP än är och har varit, kan det inte vara lätt att vara det största oppositionspartiet heller. Det är svårt att komma med alternativ om man inte ser vad det är som ska ha ett alternativ.

SDP, som alltmer överger socialismen, är knappast ett vilset parti. Men fundersamt verkar det vara.
Om Jutta Urpilainen var för liberal, måste man nu inse i stora delar av partiet att det uttryckligen är en liberal förnyare partiet behöver. Socialdemokratiska kamrater i Europa sitter med samma utmaningar.
Normalt hade en partiordförande som låtit sig återväljas, varit den som gav sig in i ett presidentval – låt vara att han inte blir president. Men presidentvalet är det stora politiska torget 2018 där man ska sälja in sig i riksdagsvalet 2019.

Nu ser det ut som om partiet skulle vilja ha Urpilainen som sin presidentvalskandidat, vilket måste kännas bakvänt för alla. Skulle Urpilainen, som petats av Rinne flera gånger, vara den som skulle vilja marknadsföra Rinne?
Skulle Rinne vilja framstå som bisittare i upptakten till riksdagsvalet?
Om inte Rinne själv går med i presidentstriden når han aldrig den auktoritet han bör ha för att leda partiet till framgång.

Det känns som om socialdemokraterna hade insett att man inte ska riva sönder sitt parti genom att byta partiledare.
Men samtidigt maler en märklig känsla av att den nuvarande ledningen inte kommer att kunna hänga med speciellt länge.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng