Ledaren: Ta modell av andra!

Ledaren

Den finns en röra och oro – och lägg nu till modeordet ”förändring” – som just nu präglar nästan alla delar av samhället på flera sätt än det borde vara möjligt.

Ta de positiva inslagen: Åbovarvet går bättre än bra och investerar så det knakar. Sandvikfabriken fördubblar produktionen och i Nystad har bilfabriken fått fart på ett sätt så man i Nystadssamhället nu säger att då man tidigare stod med fingret i munnen och undrade vad man skulle ta sig till, står man nu med hela knytnäven i munnen då det ska byggas bostäder och service för flera tusen mänskor som beräknas flytta till orten.

Samtidigt får vi rapporter om att arbetslösheten sjunker – låt vara att siffrorna varierar beroende på vem som mäter vad och hur.
Det borde alltså finnas skäl för optimism, åtminstone i vår region, men speciellt många hattar syns ändå inte i luften.
Luften verkar istället fyllas av någon form av väntan, eller till och med befarande förväntan. Mycket av det som händer omkring oss just nu, verkar hända för första gången.

De utvecklingslinjer beslutsfattarna drar upp nu blir sällan som de linjer beslutsfattarna drog upp tidigare. Vi har vant oss vid att politiska och näringslivets öppningar är tydliga och förståeliga – helt oavsett om man håller med dem eller inte.
Att regeringen har hafsat, stött och blött i den rådande omgivningen kan kanske på ett mänskligt plan vara förståeligt. Men där vi kan sitta och småflina åt en Donald Trump har regeringens serveringar och inhiberanden skapat en atmosfär av få-se-hur-det-går-den-här-gången, där metoden, inte innehållet, verkar stjäla nästa hela uppmärksamheten.

När statsministern meddelar att det nu är slutskuret borde detta i sig kunna sätta fart på optimismen. Men det gör det inte, eftersom finansministern säger ”Njaa… få se hur det går”.
Efter fajten kring samhällsfördraget skulle arbetsmarknaden få arbetsro, men plötsligt vaknar Finlands Näringsliv EK till liv på ett sätt som får arbetarfacken och vänstern att hicka till.
Man lovar alltså lugn på många olika plan, och plötsligt drämmer man till med storyxan för att skapa den förändring som inte, av olika skäl, gått att åstadkomma tidigare.

Det är inte förändringen i sig som är problemet. Problemet är metoden, eller kanske snarare bristen på metod.
Stora samhälleliga förändringar kan aldrig göras snabbt – utom i totalitära system. Det här kommer vår regering, vårt näringsliv, EU och Trump att märka.
Det har aldrig gått och lyckas inte nu heller.

Förändringar i allmänhet, och stora sådana i synnerhet, bygger på förtroende.
En atmosfär av linjelöshet och oförutsägbarhet skapar mera rädsla än förtroende. Det samhällssystem vi är vana vid har inte byggt på rädsla. Grundtonen i välfärdsbygget är trygghet och tillit.

Man kan alltså vara av olika åsikter, men ändå känna tillit.
Att nu vara av samma, eller av annan åsikt utan att känna tillit, ger en märklig känsla av att vi hela tiden skulle balansera på ruinens brant, trots att många mätare formligen skriker att vi står stadigt mitt på torget.

Vi har kanske gjort så bra vi har kunnat, men nu är det uppenbart att vi har kunnat för lite.

Vi kommer förstås aldrig undan kontexten.
Den nuvarande situationen har sina rötter i tidigare regeringar som har varit oförmögna att fatta beslut som skulle ha gjort nationen aerodynamisk under och i tiderna efter finanskrisen.
Vi har kanske gjort så bra vi har kunnat, men nu är det uppenbart att vi har kunnat för lite.

Det är klart att den internationella snålblåsten också drabbar oss. Redan säkerhetsläget skapar oro, oavsett hur mycket vi än försöker intala oss att inget händer hos eller med oss.
All annan turbulens drabbar oss direkt. Men nordiska länder med starkare självkänsla vågar trots allt tro på nya sätt som både har skapat ekonomisk tillväxt och mindre friktion i samhället.

Det är fortfarande så att det inte är fel att vara av annan åsikt. Det är tvärtom bra.
Men det blir så fel då man gör fel saker rätt, när man måste göra rätt saker rätt för att komma vidare.
Regeringens diplomarbete är landskapsreformen med allt den innebär. Det finns mycket gott i planerna, men också en hel del stora minor.

Det värsta med landskapsreformen är kanske ändå inte de direkta minorna, utan det att vi nu sitter och väntar på att detta diplomarbete ska presenteras och att vi tenderar att tänka på och om reformen som den stora lösningen på nästan alla våra problem och tillkortakommanden.
Landskapsreformen strukturerar visserligen livsviktiga funktioner för att spara resurser. Men den stora ekonomiska bilden kommer att förbli oförändrad – om vi inte själva sätter igång och skapar ett litet mirakel.

Börja nu med att ta modell av framgångsrika europeiska länder.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng