Genomsyrade av doping

Ledaren

Utpekad. Ett läppfett med steroider fällde Therese Johaug. Att ett fullblodsproffs skulle göra ett sådant misstag verkar nästan för komiskt för att vara sant. Lehtikuva
Utpekad. Ett läppfett med steroider fällde Therese Johaug. Att ett fullblodsproffs skulle göra ett sådant misstag verkar nästan för komiskt för att vara sant. Lehtikuva

Så vet vi då vad clostebol är för någonting.
Det är den steroid som fanns i det läppfett Therese Johaug smorde sina spruckna läppar med i Italien. Och därefter fångades steroiden upp i ett dopingtest och nu är Johaug bränd, som kanske den som fastnat i ett dopingtest på ett av de klantigaste sättet på länge.
Under skid-VM i Lahtis 2001 lärde vi oss vad hemohes är.

Efter Lahtis har det inte funnit speciellt många orsaker för finländska idrottare i allmänhet och skidåkare i synnerhet att ta sig större ton i dopingdebatten. Aino-Kaisa Saarinen gick i alla fall till ett apotek i Italien och letade rätt på det läppfett Johaug hade använt.
På Twitter visar Saarinen upp ett paket som varnar för att preparatet innehåller ämnen som klassats som doping.
Det finns många sätt att visa mittfingret. Saarinen hittade sitt.
Det är klart att skadeglädjen nu är stor och den blir inte mindre eller mildare av att det nu finns de sociala medier som inte fanns 2001.

Den norska dominansen inom skidåkningen har förstås fått många att misstänka att norrmännen kan någonting som andra inte kan.
Då det småningom blivit klart att man åtminstone använder astmamedicin – klassad som doping om den används av idrottare som inte lider av astma – i överstora doser på friska idrottare, är det klart att misstankarna väcks.
Här går alltså en Johaug och använder en salva med steroider, och den som tar skulden är lagets läkare.
Vi har hört detta så många gånger tidigare så förklaringarna börjar bli rent tragiska.

Väldigt ofta då en nation dominerar i framförallt uthållighetsgrenar har det senare visat sig att man lyckats dopa sig. Det kinesiska friidrottsunder för ett antal år sedan må vara ett sådant exempel.
Avslöjandet om systematisk dopning och de ryska avstängningarna i OS i Rio förde dopingdebatten tillbaka till DDR-tider.
Det är lätt att konstatera tre saker beträffande dopingen:

1) Det finns inget sätt i världen att få slut på den. Prestigen och pengarna i idrotten kommer att se till att man tar till förbjudna metoder, eller sådana som ligger på gränsen, för att nå framgång. I idrotten är segern allt. Därför tar man risker. Att förlänga avstängningsstraff kommer inte att få slut på dopingen.

2) Att spränga systematisk doping någonstans i världen garanterar ingenting. Det är alltså fullt möjligt att systematisk doping existerar och kommer att existera i den kapplöpning som innebär att hitta metoder och preparat som inte ännu hunnit förbjudas av den internationella antidopingbyrån Wada.

3) Idrottsmän som piskas av krav på framgång har inte lärt sig – och kommer inte att lära sig – någonting annat än nya metoder för att inte åka fast. Fallet Johaug är därför så tragikomiskt det kan bli av en sjufaldig världsmästare och en olympisk mästare.
Men ibland är inte dopingvärlden heller märkligare än att fullblodsproffs gör sådana misstag att de nästan känns planerade.

Så, är hela det norska skidlandslaget dopat?
Det vet vi inte.
Det vi vet är att det finns ett utbrett missbruk av mediciner och att en av världens främsta skidåkerskor klantade till det något oerhört.
Den finländska skammen som ännu hänger tät efter dopingkatastrofen i Lahtis 2001 blir inte mindre pinsam av att andra toppskidåkare möjligen kan vara dopade.
Om det norska skidundret är trimmat med doping är det en ny katastrof för idrotten i allmänhet och skidåkningen i synnerhet.
Fallet Johaug väcker nu förstås misstankar om systematisk doping i Norge. Det är illa nog.

Kampen mot doping kommer alltid att vara ojämn. Den blir inte speciellt mycket jämnare av att olika organisationer har olika syn på vissa saker.
Det är ganska svårt för en vanlig mänska att förstå att till exempel internationella ishockeyförbundet, NHL och KHL tycks ha olika inställning till doping och dopingtestandet.
Någon kan förstås säga att det är en liten skillnad mellan den inhemska Ligan och NHL – så där ur produkt-, image- och kvalitetsperspektiv.
Visst, men likväl är båda ligorna proffsligor där sport och business blandas.
Proffs var våra skidåkare i Lahtis 2001 och proffs är det norska skidåkarna också, så skillnaden är i verkligheten minimal.

Varje dopad idrottare som åker fast, stöder tanken på att det kanske kan gå att uppnå fair play inom idrotten, samtidigt som vi får bevis för att antidopingarbetet fungerar.
Men misstankarna tar antidopingjobbet aldrig bort.
”Undrar just vad den har använt för någonting?”, är tyvärr en fråga som ställs av rätt många bänkidrottare efter att stora mästerskap har avgjorts.
Så genomsyrade är vi av dopingen.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng