Våga ta över om tre år

Ledaren

Kritserad. Regeringen Sipilä har kritiserats hårt. Den som vinner nästa val ska antingen riva ner det Sipiläregeringern gjort eller fortsätta i samma spår. Lehtikuva
Kritserad. Regeringen Sipilä har kritiserats hårt. Den som vinner nästa val ska antingen riva ner det Sipiläregeringern gjort eller fortsätta i samma spår. Lehtikuva

Den ettårsdag regeringen Sipilä förra veckan lämnade bakom sig har kanske uppmärksammats mera än regeringars ettårsdagar på mycket länge i det här landet.

Efter två Katainen-regeringar och en kort Stubbera, stod en unison kör bedömare och högljutt pekade på att våra senaste regeringar har lidit av sällan skådad beslutsångest.
Något senare kommer Jan Vapaavuori och Carl Haglund, tidigare ministrar, ut med bekräftande uttalanden. Jo, det stämmer. De tidigare regeringarna har varit en samling klåpare, tros att både Vapaavuori och Haglund var själva var medlemmar i dem.

Beställningen var klar: Vi behöver en regering som fattar stora och snabba beslut i en tid som minst sagt är enormt svårt. Lågkonjunkturen visar inga tendenser på att ge med sig, arbetslösheten ökar, Rysslandssanktionerna drabbas oss och det EU som skulle ge oss ekonomisk och säkerhetspolitisk trygghet ger oss ingendera.

Statsskulden når nu 60 procent av bruttonationalprodukten och det kan inte en borgarregeringen omfatta.
Det finns alltså bara en väg och den är att skära ner. Samtidigt beslöt regeringen att skatterna inte ska höjas och det var då man satte huvudet i den moraliska snaran.

Det blir inte de som har det bäst som kommer att spara det här landet på fötter – ett uppdrag som förövrigt aldrig kommer att lyckas. Det blir de som har det dåligt och mycket dåligt, de lågavlönade, studenter, ensamförsörjare och kvinnodominerade branscher som drabbas.

Brottningsmatchen med arbetsmarknaden om konkurrensavtalet lyckas, om det lyckas, sannolikt bara delvis. Det finns fack som kan tänka sig att delta i talkot, men det finns de som defintivt inte kommer att göra det.
Det är inte regeringen som kommer att omforma vår arbetsmarknad, det är någon eller någonting annat.

Där vi tidigare hoppade jämfota för att regeringen inte fick något till stånd, gör vi nu det samma för att den fattar beslut. Många av regeringens beslut kunde ha varit mycket bättre underbyggda. Konsekvensbedömningarna av nedskärningarna i utbildningen, konsekvenserna av hur sparåtgärderna riktas och de språkliga konsekvenserna av de jättelika samhällsreformer som nu pressas fram saknas.
Det lovas däremot lättnader om man går med på regeringens sparkrav.

Det är inte att man gör som blivit fel, utan hur man gör det.
De satsningar på företag och företagsamhet som lovats är fortfarande otydliga. Det är rätt att göra det lättare att starta och driva företag, för där skapas de nya jobben snabbast. Men hur man tänker sig skapa någon volym av nya företag är oklart.

Oppositionspolitiken har närmast gått ut på att peka på var regeringen gör fel än att komma med genomförbara alternativ.
Ett sätt vore förstås att sprida ut bördan över hela inkomstskatteskalan på ett progressivt sätt, det vill säga att använda sig av den modell vi alltid tagit till.
Ingen vill väl betala mera skatt, men det är ganska märkligt att man tycks tro att strukturella problem ska kunna förändras utan att de välmåendes direkta input.

Regeringen kommer att köra på i det spår den ritat upp i regeringsprogrammet, och kommer förmodligen att göra det ganska ohotad, eftersom den som fäller regeringen vet att den kommer att få städa upp en röra man sannolikt skulle känna sig rätt vilsen i.
Den nuvarande regeringen är en nedskärnings- och reformregering som har mycket bråttom eftersom resultatet av dess verksamhet kommer att klarna fullt ut först under dess sista år.

Den förvaltningsreform Centern drivit igenom innehåller tiotals enorma oklarheter av vilka kommunernas ställning och framtid och de språkliga konsekvenserna är de största.
Då det gäller glesbygden och strävan att hålla hela landet bebott i sin helhet kan landskapen däremot vara garanter. Frågan är förstås om detta räcker i en situation där urbaniseringen är en global trend, som också syns tydligt hos oss.

Hur ful eller vacker landskapsreformen än är, är den stora risken att den klär av de stora städerna den utvecklingskraft de onekligen har.
Städerna borde vara de som vänder ekonomin, eftersom kraften finns i dem. Om man nu skapar en dragningskraft mellan landskapen och våra större städer är risken förstås att att denna makt- och resurskamp kommer att rikta fokus på fel saker.

Allt påverkar allt –  också i ett samhällsbygge. Självfallet är vi där vi är mycket på grund av att åtminstone två tidigare regeringar inte har kunnat komma tillrätta med tiden efter finanskrisen.
Om det inte sker ett mirakel i vår ekonomi kommer den nuvarande regeringen att på sin höjd ha satt igång någonting fram till nästa riksdagsval.

Följande regering har grovt taget sedan två alternativ: Antingen river den ner det regeringen Sipilä har gjort och börjar från början eller så fortsätter den på den utstakade vägen.
Lite beroende på var vi står om tre år, kan båda alternativen vara lika motbjudande för den som vinner valet.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng