Arbetslivets askungesaga

Ledaren

Produktionen fortsätter. Sandviks fabrik i Runosbacken skulle läggas ned men tre hårt arbetande förtroendemän fick koncernledningen att ta tillbaka sitt beslut. Det är inte alla dagar det skrivs positiv industrihistoria i Åbo. ÅU-foto
Produktionen fortsätter. Sandviks fabrik i Runosbacken skulle läggas ned men tre hårt arbetande förtroendemän fick koncernledningen att ta tillbaka sitt beslut. Det är inte alla dagar det skrivs positiv industrihistoria i Åbo. ÅU-foto

I slutet av mars 2015 kom chockbeskedet för de anställda vid verkstadsföretaget Sandvik Minings enhet med tillverkning och produktutveckling av maskiner för gruvindustrin i Runosbacken i Åbo.

470 jobb var hotade när det svenska företaget, vars gruvdivision styrs från Nederländerna, planerade att stänga fabriken i Åbo.

Också drygt tjugo underleverantörer och deras anställda skulle drabbas om fabriken lades ned.

De anställda vid Sandvik i Åbo marscherade ut i protest.

Enligt arbetarnas huvudförtroendeman Antero Palomäki (ÅU 27.3.2015) rådde ingen brist på jobb i fabriken. I januari samma år hade man inlett en nyrekrytering av arbetskraft.

Företaget motiverade sitt beslut med krav på att omstrukturera verksamheten globalt sett och minska kostnaderna på grund av en sämre efterfrågan inom gruvindustrin.

Så här långt kunde nyheten ovan vara tagen från ett otal liknande och sorgliga företagsnyheter de senaste åren.

Den globala konkurrensen gör att företag ser sig tvungna att effektivera verksamheten och skära ner på kostnaderna.

De anställda är bestörta, för enligt dem finns det mer än nog jobb att göra.

Men historien om Sandviks fabrik i Åbo skiljer sig från mängden. Till skillnad från så många andra liknande historier är det här en sann solskenshistoria.

I början av september i fjol kom nämligen ett överraskande besked. Verkstadskoncernen Sandvik drog tillbaka sitt beslut om att lägga ned Åbofabriken. Verksamheten i Runosbacken skulle få fortsätta och närmare femhundra jobb vid fabriken plus kanske lika många till hos underleverantörerna var räddade.

– Det är industrihistoria. Det har aldrig hänt förr att ett så stort företag som Sandvik, med 46 000 anställda runt om i världen, fattar ett beslut om att en fabrik som ska läggas ned trots allt får bli kvar, säger Pertti Nurmi, förtroendeman för de högre tjänstemännen vid enheten i Åbo (ÅU 13.4.216).

Smaka på ordet ”industrihistoria”. Känn dess tyngd.

Tänk så fint att det också kan användas i positiv bemärkelse.

Men en sådan kursändring uppstår inte ur tomma intet.

En bidragande orsak till att ledningen backade var det hårda lobbningsarbete som de tre förtroendemännen vid

Åbofabriken drog i gång redan dagen efter att nedläggningsbeskedet hade presenterats för de anställda.

Förtroendemännen hade arbetat tillsammans länge och kände varandra väl. De beslöt att agera som en grupp hela tiden, en grupp som skulle dra åt samma håll.

De utsåg också en referensgrupp med människor från olika avdelningar inom Åbofabriken. Dess uppdrag var att utarbeta motargument mot de argument som företagets ledning presenterade och som talade för en nedläggning.

Gruppen skulle arbeta brett och också visa på vilka konsekvenser en nedläggning av fabriken skulle få på alla plan.

– Vi gav aldrig upp, säger Nurmi ett år senare.

Det är värt all respekt. De tre förtroendemännen arbetade åtminstone i början omkring femton timmar per dygn för att rädda fabriken.

De bestämde sig för att de måste lägga fram sina argument för koncernledningen, som fanns utomlands.

Och de lyckades få ett möte med den dåvarande koncernvd:n och med chefen för gruvsektionen.

Det är en bedrift i sig.

De tre köpte också aktier i det företag som nyss hade hotat göra dem och alla deras kolleger arbetslösa. På det sättet fick de vara med på bolagsstämman.

Där talade de för Åbofabriken och bad ledningen ändra sig.

Det är nästan så man ryser.

Tre små målmedvetna människor kan verkligen förändra, om nu inte hela världen, så i alla fall en bit av den som är väsentlig för dem och för många andra.

Tre små målmedvetna människor kan få ledningen för en global koncern med nästan 50 000 anställda att ta tillbaka ett redan fattat beslut.

Respekt var ordet.

Är då den här räddningsmodellen från en av de sista kvarvarande stora verkstadsfabrikerna i Åbo då möjlig att använda i andra sammanhang?

Både ja och kanske nej.

Att beslutet kunde ändras berodde också på att en del nyckelpersoner i företaget byttes ut medan kampen för fabriken pågick. Den nya vd:n hade bland annat bakgrund inom gruvbranschen och kom från Wärtsilä och hade kanske därmed en annan förståelse för argumenten från Åbo.

Men varje företag är unikt och har trots likheterna när beskeden om samarbetsförhandlingar eller nedläggningar kommer ändå sina egna styrkor och svagheter.

Argument som gäller en specifik fabrik eller bransch kan inte automatiskt kopieras till någon annan i motsvarande situation.

Men den ihärdiga kampen för något man verkligen tror på borde kunna inspirera andra.

– Vi visste att vi måste göra allt vi kunde, för att kunna sova gott, säger Pertti Nurmi.

Den inställningen är beundransvärd. Och det mest fantastiska i den här historien är att arbetet gav resultat. Fabriken blev kvar i Åbo och jobben räddades.

Det är inte alla som kan lägga en sådan solskenshistoria till sin meritlista.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng