Ett litet bibliotek som tar ett stort ansvar

En stormlykta i mörkret. Runosbacken har den senaste tiden blivit känt för en del invånares högljudda motstånd mot den planerade flyktingförläggningen i stadsdelen. Foto: Dan Lolax
En stormlykta i mörkret. Runosbacken har den senaste tiden blivit känt för en del invånares högljudda motstånd mot den planerade flyktingförläggningen i stadsdelen. Foto: Dan Lolax

Det blir en lång dag för Piret Luukka.
Hon har kommit till biblioteket i Runosbacken klockan åtta på morgonen. Hem åker hon elva timmar senare, runt sjusnåret på kvällen.
Skälet till den ansvariga bibliotekariens långa arbetsdag är det som för mig till Runosbacken denna grådisiga novembereftermiddag.

Det lilla filialbiblioteket är utåt sett en betongkloss med få inslag av färg.
Omgivet av ännu gråare höghus ligger det i en stadsdel som på senaste tiden blivit känd för det högljudda motståndet mot planerna på att inhysa asylsökande i en nedlagd skola.
I september försökte någon tända eld på skolan. Röda Korset har skjutit upp planerna om den tillfälliga flyktingförläggningen.

Men det är inte den avoga inställningen till asylsökande som får mig att fråga efter Piret Luukka vid utlåningsdisken.
Sedan ett år tillbaka är måndagskvällar på biblioteket vikta åt ett språkcafé.
– Jag tog med mig idén från ett besök i Tammerfors. Egentligen hade vi tänkt börja caféverksamheten redan 2013, men resursbrist sköt fram starten, säger Luukka.

Språkcaféet handlar inte om språkundervisning är hon och volontärerna Ritva Ahola och Inga-Britt Jäske måna om att understryka.
Det handlar om modet att prata finska och inte bry sig om grammatiken.
Men det handlar också om mycket mer, ska det visa sig.

På cafébesök. Akbar och hans mamma Kashl besöker språkcaféet i Runosbackens bibliotek varje måndag.
På cafébesök. Akbar och hans mamma Kashl besöker språkcaféet i Runosbackens bibliotek varje måndag.

Utgångsläget är det här: I Finland finns invandrare som gått integrationsprogrammets språkkurser men vars möjligheter att prata finska slutar då kurserna gör det.
Den språkliga och kulturella integrationen stannar upp för dem som inte är i arbetslivet och som inte umgås med finskspråkiga utan bara använder enkla fraser i butikskassor och sporadiska möten med finländare.

På språkcaféet i Runosbacken diskuterar deltagarna vardagsnära ämnen, till exempel saker att tänka på då man besöker hälsostationen, sevärdheter i Åbo, matrecept och nationaldagen.
– De ställer ofta frågor om praktiska saker, bankärenden och sådant, säger Piret Luukka.
Har ni svaren?
– Om vi inte vet tar vi reda på.
Men är det inte märkligt att biblioteket måste ta det ansvaret?
– Biblioteket förväntas sköta allt nuförtiden, säger Luukka och sätter handen över munnen som om hon försagt sig.
Sedan skrattar hon.
– Så är det. Postkontoren försvinner, bankärenden förväntas göras på nätet och i dag fick jag höra att hälsostationens laboratorium dragits in. Äldre personer måste åka in till centrum får att få den service de tidigare fick här. Jag förstår folks oro.

Bibliotekarien. Piret Luukka hämtade konceptet bakom språkcaféet från Tammerfors. Foto: Dan Lolax
Bibliotekarien. Piret Luukka hämtade konceptet bakom språkcaféet från Tammerfors. Foto: Dan Lolax

Klockan närmar sig halv fem och språkcaféet ska strax börja. Den här kvällen ska deltagarna diskutera poesi under ledning av Jasmine Westerlund från föreningen Kirjan talo – Bokens hus.
Det som överraskat henne mest under de caféer hon lett är människors enorma behov av sociala sammanhang, av att få diskutera och byta åsikter.
Men alla samtalsämnen gillas inte på caféet.
– Frågor om politik och religion undviker vi, säger Inga-Britt Jäske.

Det handlar dels om att undvika konflikter mellan deltagarna, som kommer från bland annat Somalia, Irak, Ingermanland, Italien och England.
– Men det handlar också om att biblioteket ska vara en neutral plats, tillägger Piret Luukka.
Efter terrordåden i Paris behövs sådana oaser, är bibliotekarien och volontärerna ense om.

Vid sidan av den lugna miljön är det korta avståndet till kunskapen viktig.
– Att caféet ordnas i ett bibliotek sätter sin prägel på verksamheten, säger Ritva Ahola.
Frågor som uppstår under diskussionerna får snabbt svar tack vare bibliotekets personal, och deltagarna ses ofta vandra hem med lånade böcker under armen.

Poesi om sorg. Akhlad Al-Mudhafar från Irak läser en dikt som han själv skrivit. Den präglas av längtan till hemlandet och familjen. Foto: Dan Lolax
Poesi om sorg. Akhlad Al-Mudhafar från Irak läser en dikt som han själv skrivit. Den präglas av längtan till hemlandet och familjen. Foto: Dan Lolax

Relationen mellan biblioteken i Åbo och invandrare och asylsökande är inte ny.
Sedan 1990-talets början har biblioteksväsendet skrivit ut lånekort till asylsökande i staden.
I år har cirka 300 lånekort beviljats och i bibliotekets register finns närmare 700 låntagare som uppger flyktingförläggningen i Pansio som adress.
Högt på de asylsökandes lånelista är språkböcker, men de använder också bibliotekens datorer, trådlösa nätverk och databaser för att till exempel läsa internationella tidningar.
Flyktingfamiljer använder sig inte överraskande av bibliotekets digra barnboksutbud.

Med hjälp av frivilliga och biblioteksväsendets samarbete med Åbo yrkeshögskola får asylsökande guidade turer till biblioteken och hjälp med att använda servicen.
I övrigt är situationen med de många asylsökande i regionen ny för biblioteken och verksamheten söker fortfarande sina former, säger biblioteksdirektören Aart de Heer.
– Hur situationen påverkar servicen på lång sikt beror på hur många som för uppehållstillstånd, säger han.
Men att biblioteket har en avgörande betydelse för en lyckad integration är de Heer övertygad om.

Det är också personerna bakom språkcaféet i Runosbacken.
– Att få träffas och diskutera handlar om ett socialt och psykiskt välmående, summerar Ritva Ahola.

Gårdskarl. Kurden Sam Babaei gör arbetspraktik som gårdskarl. Ett krävande jobb, säger han. Foto: Dan Lolax
Gårdskarl. Kurden Sam Babaei gör arbetspraktik som gårdskarl. Ett krävande jobb, säger han. Foto: Dan Lolax

Klockan är halv fem och språkcaféet börjar. Knappt tjugo deltagare lyssnar först på Jasmine Westerlund när hon berättar om poesiveckans program.
Sedan får den som vill läsa en dikt. Akhlad Al-Mudhafar ställer sig upp och läser en dikt på finska som han själv skrivit.
Al-Mudhafar har bott i Finland i fem år och varit borta längre än så från sin familj i Irak. Dikten är präglad av den sorgen.

Då vi senare sitter i mindre grupper för att diskutera kvällens tema, lycka, säger han:
– Det som egentligen gör mig lycklig kan jag aldrig få. Jag är inte med min familj. Min mamma oroar sig för mig. Då jag pratar med henne på telefon ljuger jag och säger att allt är bra men mina kinder är våta av tårar.

Akhlad Al-Mudhafar, en gång en lovande kampsportare i Irak, undgick ett terrordåd som berövade hans lagkamrater livet. Själv kidnappades han och torterades svårt men överlevde.
Hans familj sände honom utomlands, övertygade om att förövarna skulle komma tillbaka. I Finland har han fått en utbildning och inom kort börjar han själv leda ett språkcafé i huvudbiblioteket i Åbo.
– Helst av allt vill jag bli poet, som min pappa.

Vid vårt bord sitter också kurden Sam Babaei. Han och hans familj har bott i Finland i två år.
Språkstudierna vid den kristliga folkhögskolan har övergått till arbetspraktik och Sam Babaei jobbar nu som gårdskarl i Runosbacken.
Det går okej, säger han.
– Men det är ett svårt jobb. Jag har ont i kroppen av att bära lövblåsaren hela dagen.
– Vad gör dig lycklig Sam? frågar Inga-Britt Jäske.
– Min familj. Kärlek. Att simma i havet och plocka bär, svarar han.

Goda vänner. Elsa Malashkora t.v. och Ryntty Galina Nikkazinen är ingermanländare. Foto: Dan Lolax
Goda vänner. Elsa Malashkora t.v. och Ryntty Galina Nikkazinen är ingermanländare. Foto: Dan Lolax

I Runosbacken bor en hel del ingermanländare. En del av dem kom till Åbo efter jobb för tiotals år sedan. Andra har flyttat hit senare för att återförenas med släktingar.
Galina Nikkazinen och Elsa Malashkora är två av dem, och goda vänner.
Förutom språkcaféet har de ryskspråkiga invandrarna i stadsdelen också en egen klubb. Där träffas de för att diskutera och läsa finska dagstidningar.
Galina Nikkazinen är dessutom en hejare på att plocka svamp – och på att fiska. Elsa Malashkora å sin sida brinner för att sticka.
– Det är det första jag tar itu med på morgonen, säger hon.

Diskussionerna böljar fram och tillbaka, tiden går. Jasmine Westerlund avslutar språkcaféet med en dikt hon skrivit utgående från kvällens samtal. Den möts av applåder.
Piret Luukka ser slutet på en lång arbetsdag.
På biblioteket i Runosbacken jobbar fem personer och även om språkcaféet leds av frivilliga är det en verksamhet som måste ha bibliotekspersonalens hand på sig.
– Fler frivilliga kunde vara på sin plats, säger hon frågande och tittar på Inga-Britt Jäske och Ritva Ahola som nickar instämmande.

Skymning har övergått i kväll då jag tackar för mig och lämnar biblioteket.
Genom fönstrets persienner ser jag vad jag tror är en pappa och son diskutera livligt i barnens läshörna.
På väg mot bilen vänder jag mig om ännu en gång.
Den lilla byggnaden står där och lyser i mörkret som en fyrkantig stormlykta.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng