Nisse vann fajten i försvaret – nu vill han göra mål

Nils "Nisse" Pohjanheimo. Foto: Pia Heikkilä
Nils ”Nisse” Pohjanheimo. Foto: Pia Heikkilä

Den 13 augusti 2009 fyllde Nils ”Nisse” Pohjanheimo i Åbo 5 år.
Börja skolan, liksom bröderna Noah och Nicolas, fick han ännu inte.
Men Vinkelboda dagis kändes helt okej – och det var bara ett år kvar till förskolan.
Och Nisse visste att nästa år, då man fyller 6, då får man börja spela fotboll på riktigt: i ett lag.
Nisse väntade spänt på att för första gången få dra på sig Åbo Uniteds blåvita matchskjorta och lira mot lagen från Uittamo eller Kuppis.
Det Nisse inte visste var att han innan dess skulle spela mot en betydligt tuffare motståndare.

Den 7 november satt familjen Pohjanheimo vid matbordet på stugan i Nagu då Nisse klagade över en underlig smärta i knät.
Värken tilltog och det var svårt att sova. På måndag åkte de in till HVC hemma i Åbo, en läkare tog smärtorna på allvar och ville utesluta allvarligare sjukdomar.
Men resultataten av blodbild och undersökningar gav inga klara besked.
Med hjälp av värkmediciner fortsatte Nisse streta framåt i flera veckor.

Julen 2009 var 5-åringen trött och håglös, orkade inte ens öppna alla julklappar.
I efterhand är det uppenbart att det tog för lång tid innan han fick rätt diagnos.
– Jag hann googla allt. Men Nisses symptom var inte typiska, säger hans mamma, Lena Bäckman.
Den 7 januari kunde läkarna på ÅUCS äntligen ge besked: Nisse lider av ALL, akut lymfatisk leukemi.
Redan följande dag låg han på operationsbordet och vården inleddes.

Familjens vardag ställdes på ända. Pappa Mikko – som nyligen gått igenom förändringar i sitt arbetsliv – tog på heltid hand om Nisse. Alla rutiner ritades om.
Vården av ALL följer ett strikt mönster och tar 2,5 år. Prognosen är god, 3 av 4 patienter blir friska.
Men Nisse, Noah, Nicolas, Lena och Mikko visste direkt vad som stod på spel. Året innan hade ett av barnen på Vinkelboda dagis förlorat kampen mot leukemi.
– Som föräldrar stod vi inför utmaningen att ge Nisse och bröderna hopp. Men vi var alltid helt ärliga. Vi kunde inte lova någonting, säger Lena och Mikko.

Lena Bäckman. Nisses mamma.
Lena Bäckman. Nisses mamma.

Första året, 2010 pendlade Nisse mellan ÅUCS och hemmet i Hirvensalo. Medicineringen och ingreppen var tunga och ofta smärtsamma.
Inombords vaknade Nisse dessutom till insikten om att Åbo Uniteds 04-pojklag nu kört igång utan honom.
– Hans intresse för fotboll var intensivt. Vi köpte en mjukisfotboll och ett bordsfotisspel till sjukhusrummet. Varje morgon kollade Nisse på nätet hur det gått i matcherna ute i Europa. Han lärde sig läsa den vintern, säger Mikko.
Mikko och Lena hör inte till de fotisföräldrar som själva har växt upp med fotboll. Storbrödernas fotbollsintresse fanns i bakgrunden men Nisses passion var hans egen.
– Då Nisse vårdades hemma ville han ut och spela fotboll. Vi sparkade mot mål i snödrivorna och -30 graders köld, säger Mikko.
Leukemipatienter behöver oftast ett fysioterapeutiskt program som rehabilitering. Nisse skötte sin fysioterapi alldeles själv.

I augusti 2010 anmäldes Nisse till förskolan i Cygnaeus. Han fick börja – med stränga restriktioner.
Han åkte egen taxi till och från skolan, fick inte vistas i korridorer eller äta i matsalen, stannade hemma om magsjuka härjade eller gruppen skulle till simhall eller på teater.
Infektionsrisken togs på högsta allvar.
– Skolan samarbetade fantastiskt med oss, säger Lena Bäckman.

Mikko Pohjanheimo. Nisses pappa.
Mikko Pohjanheimo. Nisses pappa.

Nisses familj valde från början att vara öppen med sjukdomen – bland släkt, vänner och skolkamrater.
En del familjer med allvarligt sjuka barn väljer att minimera all infektionsrisk och isolerar sig totalt.
– Men vi försökte leva så normalt som möjligt, säger Mikko.
Att leva i en bubbla under de tre år som kunde ha blivit Nisses sista var inget alternativ.

Att våga leva betydde också något annat: att Nisse äntligen fick lov att börja träna fotboll i Åbo United.
Han måste akta den inopererade infusionsporten i bröstet – där cytostatikan doserades. Men annars fick han spela enligt ork.
Till att börja med fick han ställa sig i mål, benen bar bäst där.
Tappert försvar kunde ha varit Nisses paradplats. Men hans seniga kropp hade befunnit sig i försvar länge nog – han ville anfalla.

Så småningom fann han sin position på planen: målspottarens.
– Jag minns mitt första mål. Jag fick en passning och sen stod jag ensam med målvakten som kom emot men jag sköt förbi honom, säger Nisse.
Minns du ditt – hittills – snyggaste mål?
– Nå kanske inte snyggaste, men i en turnering i Estland gjorde jag 3–2 fem sekunder före matchen tog slut. Det var semifinal och så gick vi till finalen och vann.
Den finalen vann han tillsammans med laget Kauppari Valkoinen-04 – Nisse hade klarat uttagningarna till Åbo knatteligas främsta representationslag.


Klippet: Se Nisse Pohjanheimo på talangträning

Sommaren 2013 friskförklarades Nisse. ALL-patienter följer vårdplanen i 2,5 år och lever därefter under förhöjd infektionsrisk i ett år.
Nu låg de åren bakom.
Akuta smärtor i juli visade sig vara en blindtarmsinfektion och inte ett återfall.

Nisse säger själv att han inte tänker på att han har varit allvarligt sjuk men föräldrarna säger att cancern har präglat pojken.
– Han är mycket mognare och mer vuxen än man kunde vänta sig av en 10-åring. Och mycket empatisk, säger Lena.
Att leva nära ett svårt sjukt barn formar också föräldrarna, men inte så att man automatiskt blir en bättre människa eller tålmodigare förälder.
– Men vardagen har fått ett nytt djup, säger Mikko.
Familjen har engagerat sig i föreningen för barncancerpatienter i Sydvästra Finland och Mikko Pohjanheimo är föreningens ordförande.
– För några år sedan kunde jag inte ha sett mig själv i rollen som en välgörare. Men nu vet jag hur oerhört mycket en förening kan betyda.
För alla i omgivningen pallar inte för närheten till döden. Pohjanheimos har varit med om att folk flyttat sig bort från grannborden i caféer. I telefonen finns det en rad kontakter som inte längre hör av sig. Alla förstår inte heller familjens vana att ta med sönerna på begravningar, då bekanta familjer i cancerföreningen förlorat ett barn.
– Men vi ser döden som en del av livet. Och visst, man ska vara positiv och uppmuntrande till familjer med svårt sjuka barn – men man ska inte glömma att barn faktiskt också dör, säger Lena Bäckman.

Inom idrottsvärlden upplever familjen stark uppbackning. FC Inter samarbetar med cancerföreningen och Nisse har fått träffa och spela med ligaproffsen.
– Det är rörande att se hur Interspelarna självmant besöker barnpatienter på ÅUCS och hur väl de klarar situationen, säger Lena Bäckman.
Själv har Nisse i höst bytt från Åbo United och ”Kauppari” till att spela i TPS. Han tränar sju gånger i veckan och spelar matcher också med 03- och 02-lag.
Är ni någonsin – med tanke på hans hälsohistoria –  oroliga när ni ser honom i hårda situationer på planen, rädda att han ska skada sig?
– Tvärtom, säger Mikko Pohjanheimo. Att jag får ser honom spela och kämpa och veta att nu kan ägna sig åt det han älskar är det allra, allra bästa för mig.

Nils ”Nisse” Pohjanheimo

10 år, går i åk 4 B i Cygnaeus skola
Bor i Friskala, Hirvensalo
Familj: mamma, pappa, Noah, 12 och Nicolas, 15
Spelar i TPS -04
Favoritplats på plan: anfall
Skulle helst spela i : Real Madrid
Favoritfotisskor: har nu Nike Magista, skulle vilja ha dem med ”strumpa” men de finns inte i min storlek
På mobilen: mest Instagram, Youtube
Fem spelare i drömlaget: Mess, Ronaldo, Zlatan, Manuel Neuer, Gareth Bale

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng