Familjen som överlevde

Överlevare. Alina Wikström, Uffe Wikström, San Törnroth, Alvar Wikström och Anna Wikström hade änglavakt när tsunamin slog in över Thailand för tio år sedan. Foto: Jonas Edsvik / Nya Åland
Överlevare. Alina Wikström, Uffe Wikström, San Törnroth, Alvar Wikström och Anna Wikström hade änglavakt när tsunamin slog in över Thailand för tio år sedan. Foto: Jonas Edsvik / Nya Åland

San Törnroth, Uffe Wikström och barnen Anna, Alvar och Alina Wikström klarade sig alla undan tsunamin med livet i behåll.
För tio år sedan var familjen, som numera bor i Åbo, på en kombinationssemester med en vecka i Phuket och en vecka på Phi Phi-öarna i Thailand.
– Just den här dagen hade vi hyrt en taxibåt och åkt till en ö där man kunde se tama apor. Vi gav oss av till Monkey Beach tidigt på morgonen, säger San.

Minnena från tsunamidagen och dagarna efter är dimmiga och vissa minnen har kommit tillbaka först långt senare.
– Jag minns hur vattnet sögs ut på samma sätt som innan man ser Vikingfärjan, fast många hundra gånger starkare. Jag kommer ihåg hur Alvar, då fem år gammal, pekade och sade att vi skulle titta på fiskarna som sprattlar på stranden, säger San.
San berättar att där fanns en amerikan som var livräddare till yrket på Monkey Beach just denna dag. Han såg vågen rulla in och skrek åt Uffe att springa.

På ön fanns en höjd dit familjen försökte ta sig. Vägen upp var längs en bergvägg täckt i kaktus och annan vegetation.
Anna bars upp av föraren till taxibåten som familjen hyrt. Där var de fast i flera timmar i den tropiska värmen, utan vatten.
– Det var inte ens panik jag kände, utan det var alldeles surrealistiskt. Man kunde inte hitta ett ord eller ge ett namn åt vad som höll på att hända. Vädret var så lugnt och det var inte ett moln på himlen, säger Uffe.

Till slut kom ortsbor till ön med kanoter och hjälpte familjen till en större båt.
Havet var mycket oroligt och fullt av bråte.
– Lokalbefolkningens kanoter var mest som plastbrädor, säger Anna.
– När de paddlat några vändor var de så trötta att de lät mig paddla med Anna på egen hand. Jag var rädd för havet som var så aggressivt. Jag var hela tiden rädd för att tappa Anna i havet, säger Uffe.

Hela familjen paddlades till en större lyxbåt som lyckats köra ut genom vågen. På båten fanns ett tjugotal överlevare.
På vägen tillbaka till stranden de bott på passerade de byn där de hyrt sin taxibåt. På morgonen stod där ett sextiotal bungalows och nu fanns inte en enda kvar.
Familjens bungalow som inte var precis vid stranden stod fortfarande intakt. Alla ägodelar var dock med i båten och således bortspolade.

Följande dag syntes blåa säckar på stranden och Uffe tillfrågades om han inte kunde komma till andra sidan ön och hjälpa till att gräva fram överlevare.
– Jag sade att det kan han inte. Han måste stanna med sin familj, säger San
– Jag har tänkt mycket på om jag var för egoistisk då jag inte gjorde det. Jag var rent spontant på väg. Men det har jag tänkt på mycket sedan dess, kunde jag ha gjort någon nytta? säger Uffe.

Två kreditkort hade blivit kvar i bungalowen och med hjälp av dem kunde transporterna ordnas.
– Båtturen gick i trettio knop och det var nog den farligaste i våra liv. Vi körde slalom mellan palmer och trasiga segelbåtar, säger Uffe om färden mot flygplatsen.
San beskriver situationen på flygplatsen i Phuket som ”för jävlig”.
Alla ville åka hem, många var skadade och hade förlorat allt och det gick hela tiden rykten om när och hur man skulle få flyga hem. Familjer med små barn fick plats på ett av de första flygplanen.
– När vi skulle stiga ombord sade de i högtalarna att de föräldralösa barnen får gå först. Många bars också ombord på bår, säger San.

Under tiden på plats i Thailand åtog sig Uffe frilansuppdrag för finlandssvensk radio. Uppmärksamheten blev stundtals obehaglig.
– Vi var på en stor bild på Kuvalehtis förstasida när tårarna rinner i ankomsthallen utan att de ens frågade. Det var inte kul. Då kom det innanför trygghetssfären, säger Uffe.
Var det traumatiskt efteråt?
– Jag började precis ettan och kände inte så många. Flera gånger när vi hade brandövning så fick jag panikattack och de fick ringa till pappa som måste komma och hämta mig fast det bara var övning, säger Anna.

San berättar om hur hon fick panik när hon snart efter hemkomsten åkte över ett stormigt Ålands hav.
Hon berättar också hur hon flera gånger ringt Uffe för att höra att han är okej när hon hört ambulanssirener.
På frågan om det fortfarande är jobbigt att tänka tillbaka på tsunamin är svaret ändå nej.
– Jag känner tacksamhet och glädje över att vi överlevde och jag inser att vi hade en osannolik tur, säger Uffe.

FNB–Frans Jansson

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng