Ut med grabbigheten!

Axel Vikström. Foto: Mats HaviaINNERBANAN / Axel Vikström, sommarreporter på ÅU

”Att det finns de som på grund av fördomar inte vågar delta i idrottsverksamhet är något som vi alla kan påverka. Det behöver inte ens vara så svårt, det räcker att vara mänskliga mot varandra” skrev tennisprofilen Jarkko Nieminen när han i maj presenterades som Regnbågsföreningens ansikte i en kampanj mot homofobi.
Den moderna tävlingsidrotten har sedan starten varit en av samhällets med manlighetsdominerade institutioner.
När det övriga samhället ”feminiserades” blev idrottsarenan en fristad för ett konservativt, testosterondrypande mansideal. Denna grabbighet existerar fortfarande – och tyvärr går den hand i hand med inslag av homofobi.

2014 finns det ingen aktiv fotbollsspelare på elitnivå som vågat komma ut som homosexuell. Påståendet att det inte skulle finnas mängder av homosexuella toppspelare är givetvis så absurt att det inte stämmer.
När vi bänkar oss framför TV-sporten ser vi varje helg sexuella minoriteter – vi vet bara inte om att de finns där.
När det inför sommarens VM-slutspel startades ett rykte på sociala medier att en medlem av den engelska truppen skulle komma ut som homosexuell kände sig flera av spelarna tvungna att rentvå sig. Den yngste av dessa, Luke Shaw, är endast 19 år gammal.
Det lovar inte gott för nästa generation.

Jag spelade själv fotboll i elva år och fick i otaliga omklädningsrum ta del av en diskurs som inte alltid var särskilt trevlig, särskilt inte när vi kom upp i myndig ålder. Det bör understrykas att ingen av mina tränare bidrog till detta.
Som fotbollsspelare ska man tydligen av någon outgrundlig anledning vara intresserad av att dricka öl, bada bastu och betygsätta bröst och rumpor.
Antalet ”homoskämt” som kan raljera under en bussresa är skrämmande högt. ”Men det är ju bara på skämt” är ett vagt argument. Nej, om jag hade hört till en sexuell minoritet hade jag aldrig stått ut med det.

Men som Nieminen skriver är detta är ingen oföränderlig situation.
Tränare, spelare, supportrar, föräldrar, sportskribenter – alla kan vi verka för ett idrottsklimat där alla känner sig välkomna som de är.
Tänk vad en Pridekampanj i idrottens tecken kunde göra för att vända på skutan och förhindra att ungdomar som inte passar in i det traditionella mansidealet slutar idrotta! Fler finländska idrottare skulle med säkerhet närma sig världseliten om vi förpassade grabbigheten och homofobin dit den hör hemma – på historiens skräphög.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng