Museerna i skogen

Söderlångvik gård. ÅU-foto.
Söderlångvik gård. ÅU-foto.

Jaakko Lyytinen, kulturredaktör vid Helsingin Sanomat, skriver en kolumn i lördagens HS (26.7.2014) om det fina konstmuseet Gösta strax utanför Mänttä. Serlachiusstiftelsen har satsat 20 miljoner euro på nybyggnaden och marknadsförde i våras sin storsatsning stort på bland annat busshållplatserna i Helsingfors.
Nu har det blivit semestertider och också folk från huvudstadsregionen hinner ta sig längre bort än dit spårvagnsspåren leder.
– Lönade sig ett besök där? frågar han sig retoriskt och svarar: Absolut.

Han berömmer den nya träpaviljongen som smälter så väl in i miljön och som passar så bra ihop med den befintliga gamla herrgården.
Också sommarens utställning med namn som Andy Warhol och Eija-Liisa Ahtila får rejält med beröm.

Det som är intressant för oss är att Lyytinen inte bara har varit på museum i Mänttä i sommar – han har också varit på museum på Kimitoön.
Och berömmet räcker till också för Söderlångvik gård och för utställarna Anita Snellman, Martti Jämsä och Ylva Holländer.
– Vilken plats och vilket utbud! skriver han. Med utropstecken och allt.

Men under den julilördag då Lyytinen var på besök i Amos Andersons residens i Söderlångvik fanns det kanske sex personer där, medan Gösta har lockat 1 200 besökare under sommarens bästa dagar.
Och nu kommer det, det som vi ska läsa, begrunda och ta till oss:
– Många av mina bekanta har inte ens hört talas om hela Söderlångvik, som är en välbevarad hemlighet.

Enligt honom lämnar både skyltningen till gården och webbsidorna en del att önska.
Men han tycker att Amos Andersons arvtagare kunde ta modell av Gösta.
– Om ett museum ligger långt borta från rusnings-Finland lönar det sig att föra stort oväsen om det. Till exempel på busshållplatserna.

Att en kulturredaktör vid landets största tidning drar paralleller mellan Gösta och Söderlångvik gård är stort, hör ni!
Vad häftigt med någon som vågar antyda att också Söderlångvik kunde dra 1 200 besökare under en sommarlördag.
Kan Gösta borde ju Söderlångvik kunna, verkar han tycka.
Vad häftigt.

Ofta är det ju så att det behövs någon utomstående som säger något, kanske till och med så där i förbifarten, något där det faktiskt kan ligga ett korn av sanning – eller åtminstone ett korn av Aha.
Aha, man kan se saken också på ett sådant sätt. Aha.

Och det är där tankarna borde börja gro. Om en utomstående ser potentialen – och vilken potential sedan i det här fallet – varför gör inte vi som bor i närheten och som använder de där vanliga vardagsglasögonen det?
Det behöver inte bara handla om Söderlångvik. Tänk, så många andra fina ställen vi har i vår region. Fina ställen som inte alls har det besöksantal  som de egentligen förtjänar.

Varken Kimitoön eller andra delar av regionen säger nej tack till fler besökare – besökare, som kanske rentav en vacker dag blir sommarboare eller till och med inflyttare.
Fler besökare gynnar alla i närheten. Fler besökare vill dricka kaffe och äta glass, fler besökare vill övernatta.
Fler besökare gör gärna något annat efter att ha bedåras av Amos Andersons sommarvilla.
Alla dessa fler kunde också betyda fler arbetstillfällen, fler arbetsplatser i regionen.

Så bästa Konstsamfund, bästa Kimitoöns kommun.
De är villiga att komma hit – ända från Helsingfors.
De gillade vad de såg.
Och de tror att fler skulle komma – om de bara visste vart.
Häftigt.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng