Hundraåringen som inte rökt eller supit

Hildur Karlsson. Foto: Kim Lund
Hildur Karlsson. Foto: Kim Lund

Hildur Karlsson tar emot i sin hemtrevliga tvårummare i Furubo servicehus i Nagu. På bokhyllan finns fotografier av barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

På tisdag fyller hon hundra år, men gratulanterna har redan hört av sig. På det lilla bordet mellan de bruna fåtöljerna finns några födelsedagskort och en kalla med spjutformade blad och röda blommor. På bordet ligger också ÅU som hon fortfarande läser med intresse.

Morgonen har börjat med havregrynsgröt och nu är Hildur redo för hundraårsintervjun som hon egentligen tycker är helt onödig. Hon ser inget speciellt i att fylla hundra år.

– Skulle jag ha vetat att det blir ett sådant här ståhej, skulle jag ha rest bort.

 

Men nu är vi här och kliver in i tidsmaskinen som tar oss till Mjölnars gård i Nagu den 13 maj 1914. Husmor Lydias värkar har blivit allt starkare och hennes och husbonden Edvards andra barn signalerar tydligt att det vill ut. Vattnet går och storebror Gösta ska snart få ett syskon.

Bredvid huvudbyggnaden av sten har greve Per Brahe i tiderna haft sin jaktstuga med tillhörande häststall. Och det är där i stallet som familjen Dahlén får en flicka.

 

Hildur beskriver sin barndom som en lycklig tid. Hon gick i folkskola i Finby cirka sju kilometer från hemmet. Dit promenerade hon tillsammans med sina syskon och de andra barnen i byn. När det var öppet vatten kunde de gena roendes över Möviken, och vintertid gick de över isen. I bland när det var riktigt kallt och ruskigt fick barnen hästskjuts av pappa.

– Jag hade en fin barndom och en pappa som gärna lekte med oss barn. Han var en närvarande far som inte stod med piskan i hand. En bra pappa.

 

Efter att ha gått ut folkskolan blev Hildur hemma som hjälpreda på gården. Syskonskaran hade vuxit och hon trivdes bra med att vara barnpiga åt småsyskonen och vid elvaårsåldern jobbade hon redan som en vuxen. Med fem bröder i huset blev Hildur något av en pojkflicka som tyckte om vilda lekar och upptåg. Som när hon gick i skriftskola och fick för sig att klättra upp på kyrktaket tillsammans med en annan flicka.

– Vi skulle väl upp och se hur det såg ut. Inte hade vi några andra motiv. Jag var en sådan typ som tyckte om att klättra och leka.

 

Snart växte Hildur upp och lekarna byttes mot danser. När föreningshuset Framnäs firade 25-årsjubileum år 1935 strömmade festklädda Nagubor till ungdomsgården som ligger vackert belägen vid stranden nedanför kyrkan och omgiven av tallar. Bland de danssugna gästerna fanns Hildur och sjömannen Martin Karlsson från Galls by. Martin hade några dagar innan kommit hem från en långseglats till Australien och var ivrig att träffa vännerna i Nagu.

Om det var kärlek vid första ögonkastet då Hildur och Martin träffades må vara osagt, men efter den mörka höstkvällen var de ett par i 44 år tills Martins död 1997.

 

Martin hade kamrater från sjön som gift sig med skeppsflickor från Imatra där det privatägda familjebolaget Vuoksenniska hade grundat ett stort järnverk.

Stålindustrin växte i Finland och det nygrundade järnverket blev en stor arbetsgivare. Martin som efter ha träffat Hildur ville lämna sjölivet och sökte nu jobb på landbacken. Till slut fick han jobb inom Vuoksenniska som arbetsledare och flyttade till Imatra i mars 1937. I september gifte sig Hildur och Martin och det unga paret flyttade till den blomstrande industristaden vid floden Vuoksen.

 

Hildur wbb 2 (1 av 1)– Jag hade ju aldrig varit så långt borta hemifrån, men där var vackert och fint. Jag kunde bara säga ”hyvä päivä” och ”hyvä yötä” på finska, men jag fick en finsk grammatikbok av arbetsgivaren som jag studerade tillsammans med en rikssvensk flicka och redan efter två veckor handlade jag i butiken och klarade mig på bra på finska, minns Hildur.

 

Krigsåren 1939–1945 var Hildur för det mesta i Imatra, med undantag av en kort tid hos Martins morbror i Kristiniestad. Förutom ett krossat köksfönster klarade sig det Karlssonska hemmet undan de ryska bombningarna men det var nära ögat många gånger. När fåglarna kom flygande i flockar från öst var det som en varningssignal: efter fåglarna kom flygplanen med sin dödliga last och det var bråttom att söka skydd. Som den gången då Hildur, Martin och Hildurs bror Gösta tillsammans med hunden Kecko flydde undan bomberna och gömde sig i brunn i över en timme.

 

Trots att tiden i Imatra var fin kände de båda skärgårdsborna en längtan från Insjöfinland tillbaka till havet och skärgården. 1947 flyttade de hem till Nagu igen. Martin fick jobb i Kivinens smedja och Hildur på telefoncentralen. Då var hon redan gravid och i november 1950 föddes sonen Charles. Samma år flyttade familjen till Åbo där Martin återvände till sin gamla arbetsgivare Vuoksenniska som nu hade ett järnverk i staden. Tre år senare föddes Rainer och fyramannafamiljen levde ett lugnt och stillsamt liv i en tjänstebostad på Ojarantavägen söder om Nådendals snabbväg.

 

Pojkarna gick i skola i Åbo svenska samskola där de hade Birgitta Abrahamsson som lärare. Birgitta hade två småbarn hemma. Föräldrarna var döda och hon hade inga släktingar i Åbo som kunde avlasta henne med barnskötseln. Så hon satte en annons i ÅU där hon sökte en barnflicka. Hildur som tyckte om barn nappade på annonsen och såg en chans att tjäna lite extra pengar till hushållet, nu när de egna pojkarna hade blivit större. 1965 blev Hildur så barnflicka för Anna-Karin och Stig. Det blev samtidigt startskottet för en livslång vänskap med familjen Abrahamsson.

– Martin och jag blev som en morfar och mormor för barnen, och förhållandet mellan mig och Birgitta som mellan mor och dotter. Vi träffas fortfarande och har en god kontakt.

 

Efter att ha blivit änka bodde Hildur ännu några kvar i Åbo, tills hon flyttade tillbaka till Nagu för sju år sedan. Nu tillbringar hon tiden med att spela kort och prata med några andra damer i grannskapet och se på teve. Främst nyheter och serier men Hildur är också storkonsument av sport som hon kan sitta uppe och titta på till efter midnatt om det kommer något intressant. De kommande två veckorna är det hockey-VM som gäller där hon tror att Finland har goda medaljchanser. Hon tycker att domarna borde ha en strängare linje, eftersom det är så många som skadar sig i rinken i dag.

 

Hildur sa i början av intervjun att det inte är något konstigt med att fylla 100 år. Kanske inte konstigt, men ändå inte helt vanligt. Så vad är hemligheten bakom ett så långt liv?

– Jag har levt naturligt. Ätit och sovit och inte rökt eller supit, det har inte varit några konstigheter. Som mamma har jag inte haft någon skild uppfostringsfilosofi. Jag har gjort som jag själv blev uppfostrad och bara varit mig själv.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng