Panik över ungas medievanor är inget nytt

Mikko Lehtonen.
Mikko Lehtonen.

I dag är det oftare vuxengenerationen som tar efter ungdomarna och inte tvärtom, säger professor Mikko Lehtonen

I dag värderar vi läsning och skrivning högt.
Så har det inte alltid varit.
Mikko Lehtonen är professor i mediekultur vid Tammerfors universitet och docent i litteraturvetenskap. Han har lett forskning kring läskunnighet i den så kallade ”Google-generationen”.
Han tar avstamp i ÅU:s historia då han betraktar utvecklingen under nästan två århundraden.
– I början av 1800-talet, då lutherska kyrkan ville att befolkningen skulle kunna läsa katekesen, tvistade man om huruvida folket också borde lära sig skriva.

Skulle man kunna hålla sådana folkmassor i styr, som kan skriva?
Det var den tidens mediepanik.
Ännu i sin egen barndom, några årtionden tillbaka, minns Lehtonen att han varnades för att läsa för mycket. Det kunde skada synen.
– Och då kommer jag från ett hem där man värderade bildning och läsning.

I ett 190-årigt perspektiv menar Lehtonen att läsandets guldålder är nu – mitt bland ropen om den tryckta tidningens död, ungdomens förfall från läsintresse och hoten från snabb, snuttifierad konstant informationsstimulans.
Smaka på det en gång till: Läsandets guldålder är nu.
Aldrig har det funnits så mycket tryckta böcker och tidningar som nu, antalet tryckta barn- och ungdomsböcker har fördubblats sen 1990, och allt förklaras inte av ”Harry Potter”.
Dagstidningarnas storhetstid i Finland har varat några decennier, något århundrade. Nationsbygget började i samma tidsperiod som ÅU började ges ut , just genom det skrivna, det tryckta, orden, böckerna, tidningarna.
En gemensam kultur byggdes upp.
Folkskolan grundades  – genialt med förstavelsen ”folk” säger Lehtonen – folket skulle bildas för att nationen skulle hållas samman.
– Vi byggde målmedvetet upp en kultur där läsning och skrivning låg som grund för att folket fostrades ”rätt”.

Lehtonen blixtbelyser: Vad är den näst vackraste synen i världen?
Svar: Ett läsande barn.
Den allra vackraste synen är ett sovande barn.
– Så här ser vi det: den som läser breddar sina perspektiv, får nya förståelser om världen, är bättre på att begripa andra människor och sin omvärld.

De egenskaperna vill vi att den uppväxande generationen ska anamma. Lehtonen säger att läsningen var och är en form av uppfostringsteknik, den lär också ut självbehärskning, koncentration, fokusering – sådant som länge varit viktiga egenskaper i arbetslivet.
Frågan är hur länge de egenskaperna är efterfrågade i den nya digitala världen?
Att tala om vikten av att läsa och bredda sin horisont gör att vi närmar oss frågan om bildning men det skall vi återkomma till senare.

För nu kan vi ju inte hålla oss från samtiden längre, där den vackra synen av ett läsande barn blivit allt ovanligare. Överallt ser vi istället barn fastklistrade vid smarttelefoner och pekplattor.
Den synen är det många som ogillar.
– Men provocerat uttryckt kan man ju fråga sig om det ogillandet endast kommer från en kulturelit, de bland oss som allra högst värderar traditionell läsning och skrivning. Vi ser våra värderingar, som vi ”vet” är de rätta,  hotade av att den uppväxande generationen inte kopierar samma mönster som vi.

Så det är samma oro som den äldre generationen hade då filmen kom, då radion kom, då teven kom, då musikvideorna kom, då dataspelen kom…?
– Till en viss grad ja.  Men vi glömmer att det aldrig har funnits en tid då människan behärskat enbart ett medel för kommunikation. I alla tider har vi behärskat flera samtidigt. Det nya kan läggas till det gamla, utan att något automatiskt faller bort.
Statistikcentralens undersökningar av hur finländarna använder sin tid visar på att vi ägnar mer och mer tid åt allt fler former av medier.
– Jag skulle snarast oroa mig för att vi snart inte gör något annat än informationsbombas, än för att människor i dag väljer andra kanaler än tryckta dagstidningar och böcker.

Många barn, och vuxna också för den delen, vänjer sig i allt högre grad vid att enbart kommunicera visuellt. Videon, bilder, klipp på max 60 sekunder. Kommer de barn som nu växer upp att klara av att ta till sig långa, skrivna texter som vuxna?
– Jag vänder mig skarpt emot alla slags totalitära bilder. Vi har alltid varit blandmissbrukare och jag tror inte att det förändras. Parallellt med bilderna konsumerar de unga andra budskap. Man läser in mera i ett tecken, en logo till exempel säger i sig många ord.

Lehtonen exemplifierar: I den gamla tidens marknadsföring skrev man ut i annonstexten ”Köp traktorn John Deere, den är bra och pålitlig”. I dag ser vi logon ”NG LI” och utan att någon skriver oss på näsan anammar vi det tänkta budskapet, ”De röda båtarna är bättre än de vita.”
Den här typen av visualiserade budskap har också en äldre generation tagit till sig. Är det för att det handlar om något mindre seriöst, som reklam?
– Kanske det. Det finns en diskussion om att vi kanske är på väg mot ett nytt skriftspråk, där bokstäverna och orden ersätts med tecken. Det kallas logografi.  Lite som dagens användning av smileys.

Det är ju ingen tillfällighet att piloterna i en jumbojet får sin överblick av läget via visuell information på skärmar. Bilderna och grafiken är ett snabbt och överskådligt kommunikationsmedel.
– Hur skulle det gå om piloterna fick information via långa, skrivna texter på sina skärmar?
Menar du att vi inte alls behöver oroa oss över utvecklingen? Att det är helt okej att enbart få sin bild av världen via videoklipp på 30 sekunder?
– Nej, visst finns det anledning till oro. Att unga utvecklar en hisnande förmåga att ta emot korta snabba budskap på flera kanaler samtidigt minskar inte behovet av att klara av att läsa långa texter. Visst, man kan koncentrera budskap men världen blir allt mer komplicerad och ibland krävs långa resonemang.

Kommer ungdomarna som vänjer sig vid Youtube från att de är i dagisåldern ens att orka se en långfilm på två timmar ?
– Vi har alla nångång sett vår första film, vårt första teveprogram, läst vår första bok. Att man kan läsa ett medium betyder inte att man förlorar förmågan att kunna lära sig läsa ett annat.

Lehtonen påminner om två saker: intelligensnivån i gemen är inte på väg att försämras, tvärtom. Och samtidigt som de korta klippen vinner terräng ökar intresset för de långa filmerna, de tjocka böckerna, tv-serierna som aldrig tar slut, till och med ”slow reading” bryter mark, efterfrågan på långa artiklar på nätet växer.

Men det händer mycket med vårt sätt att kommunicera. Mikko Lehtonen har de senaste fyra åren suttit i studentexamensnämnden och granskat och bedömt essäer i modersmålet (finska).
– En trend är tydlig. Skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk suddas ut. I abiturienternas sätt att skriva märks tydliga influenser från chattandet där man skriver som man talar.
I de unga skribenternas texter syns också en annan trend, som stör Mikko Lehtonen betydligt mer. Om en abiturient i dag ska skriva till exempel om den goda eller dåliga ensamheten kokas mycket ner till en slutsats: det handlar om din egen attityd.
– Om det är bra eller dåligt med ensamhet handlar, generaliserat sagt, enbart om hur du förhåller dig till det. Du är din egen lyckas smed.

Här ser man enligt Lehtonen en följd av en av revolutionerna också i medievärlden. Läsarna tilltalas inte längre som medborgare utan som konsumenter och kunder, i kategorin jag-vill-ha-allt-nu-här- och-genast.
Det är redan en sanning att det kollektiva splittrats för länge sedan. Hela folket läser inte längre samma dagstidningar, ser samma tv-nyheter samtidigt om kvällarna, den gemensamma omvärldsbilden är ett minne blott.

Ett resultat är navelskådande ungdomar, menar Lehtonen, i den meningen att allt beror enbart på dig själv och din förmåga, hur sammanhanget  ser ut spelar ingen roll. Vi förlorar vår kollektiva berättelse om välfärden till exempel.
Tankarna går till Margaret Thatcher, säger Lehtonen, och hennes uttalande ”there is no such thing as a society, there are only individuals and their families.”
– Jag uppfattar det som att allt fler i dag har svårt med empati. Att sätta sig in i hur något känns för en annan människa, i en helt annan livssituation än man själv.
Här har journalistiken fortfarande en uppgift, att berätta de ”andras” storyn.

Men vad hjälper det, om ingen läser de långa texterna längre? Om journalisterna själva mest diskuterar tekniken för sitt budskap, inte innehållet?
– Tja, den frågan får jag ju mest ställa mig själv – jag jobbar på en av landets mest eftertraktade journalistutbildningar.
Mikko Lehtonen ställer ett litet hopp till vad han kallar medieritualer. Även om dagens barn är klistrade vid mobilen, kanske de tar lärdom av sina föräldrar och börjar prenumerera på en dagstidning då de själva stadgar sig och får barn.

Det förutsätter att 30-åriga föräldrar i dag prenumererar på en dagstidning.
– Det gör ju det, jo.
Och är det inte så, att det i dag snarare är föräldragenerationen som lär sig av sina barn? Vi tvingas ut på Instagram för att försöka följa med vad tonåringarna, och ännu yngre barn, håller på med?
– Visst. Själv har jag just laddat ner What´sApp för att hålla kontakt med min dotter som bor i östra London. Men min 82-åriga pappa meddelade att han slutar med Facebook, han har inte tid med det längre.

Och – på tal om dottern i östra London – det finns såklart alltid parallella verkligheter och motreaktioner. Som i graffitin Londondottern chattade om ”There is no such thing as Margaret Thatcher” – underskrift ”Society”.
– Men det är klart att vi lever i en tid av individualisering. När till och med kyrkan marknadsför möjligheten att rösta i kyrkovalet med orden ”Du är viktig”. Inte ”medmänniskan är viktig”, eller ens ”Jesus är viktig”.

Finns det då något sätt att stoppa denhär utvecklingen? Vill vi ens stoppa den?
– Jag vill. Titta på vårt finländska samhälle, som fått vara så skyddat länge. Jag skulle vilja att det fortsätter så, men det förutsätter kollektiva överenskommelser.  Vill vi att utvecklingen istället ska leda till ett allt mer splittrat samhälle som utmynnar i oroligheter, upplopp – vi kan ju igen jämföra med östra London och kravallerna där för något år sedan.

Men en återgång till tiden då Yle visade samma nyheter på de två nationella kanalerna är ingenting att längta efter. Mängden perspektiv är i dag minst lika många som mängden kanaler för information.
Nu är vi tillbaka till frågan om bildning. Bristen på bildning kommenteras ofta men Lehtonen frågar sig vad vi menar med bildning.
– Är ”bildning” det som en professor kunde på 1930-talet? Är det just den kunskapen ”alla” borde ha?
Att klamra sig fast vid idealbilder eller bildningsromantisera sig tillbaka till fornstora dar håller inte, säger Lehtonen.
– Det som händer är förstås att kultureliten tappar tolkningsföreträdet. Det kan vara en av orsakerna till moralpaniken över till exempel att pojkar läser för lite, om de alls läser.

Lehtonen blickar tillbaka och ser vem som har haft tolkningsföreträdet genom tiderna: under 1900-talets första årtionden var det inte ovanligt att professorer vid Helsingfors universitet blev medlemmar i regeringen. Sedan kom humanisterna och tog plats i landets elit, på 60- och 70-talen samhällsvetarna som ägnade sig åt social ingenjörskonst.
Numera är det oklart om det ens finns någon ”bildad elit” att tala om, åtminstone i den meningen att denna elit skulle besitta någon form av självklar auktoritet.
– Och det kan kännas hotande för alla dem, alla oss, som anser sig tillhöra en högt utbildad och enligt egen definition vidsynt och allmänbildad samhällsgrupp i Finland.
Ska man söka någon form av elit i dag , vars uttalanden och uttryck omvärlden är intresserad av,  vore det snarare en marknadselit än en som representerar klassisk universitetsbildning.

Och som man ropar får man svar? Skulle jag ställa frågan om det minskade läsintresset till marknadseliten, så skulle ingen se något problem?
– Antagligen inte, nej.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng