När också andra kan

Nästan på dagen efter Barack Obamas ”vi kan”-seger för två år sedan gav det amerikanska folket honom ett halvtidsbetyg. Man ropar in republikanerna i ett nationellt talko för en vändning i ekonomin.
Det är den snälla versionen av valet.
Men republikaner gick till kongressval på attityd – nej till mera stat – och inte på politik (sådant är vårt alternativ). Båda partierna befinner sig från och med januari på den gemensamma ekonomiska arbetsplatsen – men inget tyder på att de är beredda att jobba tillsammans.

Någon har kallat Europa för Obamas största valkrets. Euforin avtog snabbt, över Atlanten hördes en fortsatt retorik av känd betoning och emfas. Men USA tog inte ledningen.
Obama drev med politiskt våld igenom sitt Medicare – ett sjukförsäkringssystem som ska ge tiotals miljoner ens en början till trygghet vid sjukdom. För Europa något av ett minimum – en självklarhet.
För republikaner långt ut till höger detsamma som socialism, ett brott mot Konstitutionen, mot den amerikanska friheten, mot drömmen om den personliga framgångsvandring där en stinkande stat inte får komma mellan vinden och vandraren.

Republikanerna tar över representanthuset, demokraterna väger upp med fortsatt majoritet i senaten.
USA står och väger. Obama måste backa i övermod, därtill tvingad. Men det hänger en prislapp på den republikanska medverkan. Alternativet är en evig – tvåårig – armbrytning mellan republikaner och demokrater. För världsekonomin – och USA – ett katastrofscenario.

Ute i ekonomin finns en gigantisk obalans – i allt väsentligt påbörjad av republikanerna. Arbetslösheten steg från 6 till 8 procent mellan valet av Obama och dagen för hans makttillträde.
Men republikanerna vann valet på en obefintlig politik. Mindre stat är inte en operativ politik för en tvåårsperiod fram till presidentvalet 2012.
Bedömare säger att Obama borde ha prioriterat jobben och budgetunderskottet framför sjukvårdsreformen.

Men han gick till val på vårdreformen. Rekylen hade varit den samma – orsaken en annan.
Man hyfsar inte budgetunderskotten – så stora att vi inte fattar det – på två år av akut finanskris som fått sin början via massivt negativt sparande.
En ny global dualism som kraschade: Kineser som sparar, amerikaner som slösar.

Att reformera en ekonomi per krympning är politisk hasard om målet är att få fart på ekonomin. Den republikanska segern minskar därtill utrymmet för stimulans av ekonomin.
Läget tvingar Obama och republikanerna att kompromissa, men republikanernas utrymme begränsas av oresonlig retorik i ett för europeiska öron ogripbart, ofattbart motsatsbygge.
Republikanerna ser mellanårsvalet som en etapp på vägen mot det slutliga målet: att lyfta Obama ur det Ovala rummet i Washington.

Men amerikansk politik med sina korta intervaller inbjuder till väljarnyckfullhet.
Fortsätter ekonomin knäa och arbetslösheten stiga är republikanerna om två år nästan lika skyldiga.
Vi vet inte ännu vilka grupper som inte röstade nu –men förväntningen är att bland andra de minoriteter som gav Obama segermarginalen har stannat hemma. Ett presidentval manar – det vet vi om några – fram ett annat väljarbeteende. Republikanerna kan inte utgå från snitslad bana till valet 2012.

Osäkerhet kring Amerikas väg i ekonomiskt osäkra tider är ett upplägg världen har att betrakta med oro.
Om kongressens kamrar lurpassande lamslår politiken är risken stor för att centralbanken (Fed) inbjuds – inbjuder sig – att fylla vakuumet via en inflationsdrivande penningpolitik med uppdraget att skriva ned dollarn mot den politiskt bestämda kinesiska valutan.

Eftersom kineserna inte är redo för den faktiska uppskrivningen av sin valuta kan effekten bli ett valutakrig med kinesiska restriktioner på USA.
Det behöver världen inte, den anser sig behöva mer handel, mer fart – men på marknadsvillkor, ett ord som blott långsamt är på väg in i den kinesiska vokabulären.
En amerikansk inrikespolitik som – via retorik på dagens svindlande höjder – förlorar styrfart är illa för omvärlden.

Det republikanska flåset gör Obama försiktigare vad gäller globala miljöuppgörelser. USA riskerar ånyo isolera sig.
Men överdriv inte heller den aspekten: Har Obamas världspolitik i praktiken – alltså vid sidan av retoriken – skiljt sig från Bushs? Mindre än ”hans största valkrets” Europa hade hoppats.
Sjukvårdsreformen som enda notering – inrikespolitisk  – är ett underbetyg för de två första åren.

Under två år fram till nästa presidentval undviker Obama globala utspel som kan presenteras som amerikansk eftergift. USA vänder sig än mer inåt – där  politisk feghet redan tidigare har byggt upp ett gigantiskt ekonomiskt minusberg.
Nu ska obalansen hyfsas  via kompromisser som av tvång blir minimala till sin effekt.
Ytterligare två år av osäkerhet – det behövde världen inte, men i det valet har den inte rösträtt. Inte i Kina heller.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng