Vem ska betala?

Sampo Banks vd Ilkka Hallavo varnar för att en ökad bankreglering leder till ökade kostnader för bankkunderna.
Är det alltid och enbart illa?
Nollnolltalets sista år blev dramatiska i världsekonomin. Upprinnelsen står att finna i en ultramanipulerad bosektor där marknadens normala regler sattes ur spel – ursprungligen via politiska beslut, men dock.

Stora delar av i-världens skattebetalare får röja upp länge efter att en total ansvarslöshet tilläts utvecklas i en gråzon där enskilda banker satte igång den finansiella tsunamin.
När lånen via en räcka manipulationer försvann ur bankernas balanser och specialinrättade bolåneinstitut spred dem vidare fick vi ett slags cyberrymd av svårt identifierbara ”tillgångar” i omlopp.
Den gamla stabila ansvarsrelationen mellan långivare och låntagare var utraderad.

Världens länder upplever sig bundna till varandra på ett sätt som inte tillåter krascher.
Alltså pumpade stater in miljarder i de ansvarslösa systemen. En totalkrasch undveks. Eller sköts den bara på en oviss framtid?
Det vet vi inte ännu.

Nu är bankirer, finansinstitut och vad de allt heter återkomna på marknaden. Slipsen har rättats till efter turbulensen.
Ruinerna är bortputsade, bonusar löper igen och samma gamla säljincitament utvecklar igen ett risktagande bland dem som har att förtjäna sina pengar på systemet.
Lekmän har svårt att se på vilket sätt finansmarknaden har gått stärkt ur krisen – om man med styrka avser förmåga till kraschlös långsiktighet.

Men är kanske  kraschlösheten en utopi? Möjligen är dynamiken via semikrascher och återuppbyggnad en del av marknadens sätt att fungera. År 2010 ser det så ut och det har bara gått drygt 3 år sedan de första tecknen på kommande krasch.
Ruinerna då, vad hände med dem?
De har delvis bytt form och återfinns som stark belastning i offentliga ekonomier.

De nationella insatser som har gjorts världen över har tryggat det finansiella systemet, de har bibehållit chanserna till en utveckling där ekonomin igen ”drar”.
Mellan kraschens första dagar och dagens försiktiga optimism ligger nationella ekonomier som har förlorat en massa arbetsplatser.
Vi släpar på nationella underskott som ska finansieras framöver.

Vi samlar på oss en ökad statsskuld som ska finansieras framöver.
Bara räntorna på statsskulden är nästa år uppe i 2,3 miljarder euro, informerade finansministern i går i Vasa.
En del av det här är rena kostnader för de nationella räddningsinsatser som tryggade finansmarknaden fortsatt existens.

Nu tror vi inte att det hade varit lyckligare om Katainen och hans politikerkolleger världen över hade tagit över finansmarknaden efter kraschen senast.
Vägvalet handlar om lite mer reglering eller ännu större frihet.
Reglering är per definition något som påförs så kallade fria aktörer utifrån. Politikens bidrag till den sammantagna dynamiken. Tidsandan är emot regleringar. Man säger att de luktar 70-tal och värre än det kan det ju inte bli.

Å andra sidan: Mer frihet för finansmarknaden är inte möjlig med mindre än att nationella regeringar svär sig fria från räddningsinsatser.
Total frihet leder till krascher i ren kapitalistisk anda – där inga som helst skyddsnät fälls ut av det offentliga.
I det scenariot går banker under på samma sätt som byggnads- eller andra företag.

I den världen är inte heller deponenternas insättningar skyddade.
Den fria finansmarknaden skulle ha större problem att skaffa sig råvara.
Den sammantagna, globala kreditmassan skulle sannolikt vara en liten del av dagens.
Vi kan inte överblicka vad det kunde innebära för världsekonomin i stort.

Att ursprungsmisstaget i subprimeskandalen i USA var politiskt – politiken helt enkelt beslutade att människor utan betalningsförmåga skulle få köpa bostäder på den fria marknaden – innebär inte automatiskt att den andra ytterligheten, den helt fria marknaden, klarar av att skapa en balanserad utveckling i världsekonomin.

Vi hamnade visst en bit ifrån Sampo-vd:ns varning. Men det finns en återkoppling. Nämligen:
Är det inte trots allt bättre att kostnaderna för bolånen tas av dem som köper pengar, dvs. lånar?
En delorsak till USA-kraschen var att centralbanken hade pressat ned inflationen för lågt ur en stabil bomarknads synvinkel.

Frågan kan formuleras så här:
Antingen stiger kostnaderna för bopengar och det påverkar den marknaden, dvs bomarknaden, där förvisso priset på pengar långt ifrån är den enda styrande faktorn.
Eller så ökar man inte regleringen och blir att invänta nästa ekonomiska krasch – som kräver nationella räddningsinsatser, som i slutändan betalas av alla skattebetalare.

Alltså: Vem ska betala? Alla via fördröjning, eller aktörerna på den marknad det gäller, bomarknaden?
Ilkka Hallavo väckte en intressantare fråga än han kanske avsåg.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng