Bortslarvad idé?

Håller vi på att slarva bort idén om den kommunala självstyrelsen? frågar sig professor Arto Haveri – samma dag som Uutispäivä Demari detaljerat refererar hur SDP och Samlingspartiet i riksdagen driver på en fortsatt utveckling mot allt större kommunala enheter.
Arto Haveri och de så kallade betongpartiernas riksdagsledamöter lever i skilda världar. Det är riksdagsledamöternas värld som gäller. Men låt oss lyssna en stund till professorn.

Arto Haveri är professor i Tammerfors. Hans specialiteter är kommunalt ledarskap, reformer och förändring.
I senaste nummer av tidskriften Polemiikki pekar Haveri på en trend: Kommunerna lever ur hand i mun, alla kommundirektörer sitter inte längre i en kunnande organisation utan i en krympande stab.
Kommunfolk har händerna fulla med att arrangera serviceproduktionen. Också forskningen kretsar mest kring kommunen som serviceproducent. Kommuninvånaren reduceras till kund.

Det var inte meningen när vi skapade den kommunala självstyrelsen, menar Haveri. Vi har tappat bort själva idén. Vad har vi fått i stället? Detta:
q En överstor servicebörda.
q En splittrad service. Något här, något där – men ingen helhet.
q Saknas: en demokratiskt buren kommungemenskap.

Hur hamnade vi här? Professorn svarar: För att sektorseendet dominerar och det passar också staten. En sektor åt gången sätts under lupp och man justerar, ändrar, reparerar här och där.
Kommuninvånarens reducerade roll som kund fråntar henne rollen som ansvarskännande del av en gemenskap.

Enligt Haveri förverkligas den kommunala självstyrelsen bara om kommunerna och kommuninvånarna tillåts göra äkta val.
I verkligheten tvingar staten kommunerna att följa samma modell. Allt medan idealmodellen ser kommunen som ett innovationssystem där man hela tiden skapar nytt.

Men inte bara det. Det nya ska inte behöva följa samma former som i grannkommunen. Det nya ska inte påföras kommunerna av en domderande stat. Kommunal självstyrelse, säger Haveri, är att varje kommun tillåts betona de frågor, problem och lösningar den vill.
Orsaker: Omgivningen är mer komplicerad än någon sin. Kommunekonomin är pressad. Beslutsfattarna ställs inför upprepade och otacksamma val.
Hmm. Val? Har man längre några alternativ?

Riksdagen onsdagen den 2 juni 2010. Ledamöterna (läs: partierna) för en remissdebatt med anledning av att inrikesministern har levererat en redogörelse för hur kommunreformen (fi Paras-reformen) avancerar.
Riksdagsledamöterna tycker inte om vad de läser. Det händer för lite. Och nu går inte frontlinjen mellan regering och opposition.

Inte överraskande formulerar SDP och Samlingspartiet likalydande krav på fortsatt statligt kommando. Reformen ska drivas vidare och den ska nu också utsträckas att gälla den sociala sektorn.
Om professor Haveri satt på riksdagsläktaren i onsdags gillade han inte vad han hörde. De två partier med största medvind driver på fortsatt vandring mot större enheter.

En av dem, samlingspartisten Tapani Mäkinen, jämför kommunerna med Grekland. Kollegan Maarit Feldt-Ranta, SDP, säger att kommunerna har förlorat perspektivet (”ovat hukassa”).
En glad hälsning till Kimitoön och Väståboland där kommunfolk sliter för att få fason på den senaste reformen – med politiskt våld påförd dem.

Om professor Haveri och dagens kommunerna representerar skilda världar står staten – de stora partierna – för ytterligare en. Finländsk samhällsutveckling har sällan sett en så konsekvent statlig politik som den som förts efter depressionen i början 1990-talet.
Staten hyfsade sin ekonomiska ekvation med att ösa över det finansiella ansvaret på kommunsektorn. Statsandelar drogs in i anti-Robin Hood-anda.

När talkot var undanstökad sade rikspolitikerna att man hade klarat av recessionen utan att den offentliga servicen blev lidande. Kommunfolk – nära produktionen – knöt nävar.
Kommunfolk kröker rygg ännu i dag. De tilläts aldrig resa sig innan följande gjutform lades över kommunerna.
Att vara kommun är att gå från avvärjning till avvärjning. Att hinna vara kommun i den mening Haveri avser finns det inte tid för.

Två följder ser vi av detta:
q Invånarna, själen i kommunidén, hinner inte med. De ser servicen ur sin synvinkel och förstår inte besluten. Exemplen är legio.
q Finländarens krav på service utan stora egna satsningar är oförändrat stora.
Det regeringsprogram som skrivs i april 2011 ökar med säkerhet kommunbördan ytterligare.

De oförenliga intressena är för många. Den kommunala idén offras på förenhetligandets altare. Kommuninvånaren reduceras till kund och förutsätts inte själv vara en del av det kreativa i kommunerna.
Det här tåget rullar på en räls som ligger fast. Staten har rätt. Den sitter på makten om pengarna.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng