Levt i och med Finland i 103 år!

Hemma i Smedaböle. Violet Åhlfors är änka sedan några år och bor ensam. Dottern Heidi Åhlfors sköter mycket av det praktiska under sina besök.

Att aldrig behöva vara rädd.
Det är Violet Åhlfors svar på frågan vad hon värdesätter främst i Finland nu.
Inte för att hon har varit särskilt rädd av sig – inte ens då Åbo bombades och hon fick sitta och skriva maskin i källaren till kontoret där hon jobbade.
– Jag var kontorist på ett företag, Machinery. Vi hade ett eget lager som också var bombskydd. Direktören satt också där, med sina bokföringsmappar. Jag var inte rädd då. Men det var obehagligt att ha en lång väg att gå hem om kvällarna i en helt mörklagd stad. Inga ljus fick användas, för att ryska bombplan inte skulle se det.

Med en 103-årings perspektiv kan Violet Åhlfors berätta hur mycket som helst om barn- och ungdomsår som skiljer sig markant från dagens förhållanden.
– Till exempel tyckte vi som barn att det var väldigt spännande att leka i löpgravarna som fanns kvar efter inbördskriget, uppe på Korpolaisbacken i Åbo där jag växte upp.
– Under det kriget råkade vårt hus i skottlinjen så jag minns att pappa tog mig på armen och vi sprang därifrån. Han hade inte haft tid att knyta banden till min mössa så jag trodde hela tiden att jag skulle tappa den, minns jag. Men allt gick bra, vare sig mamma, pappa eller vi fem barn blev träffade, säger Violet Åhlfors.

Att hon kom att få ett så utländskt klingande förnamn förargar henne än i dag – men förklaras av att hennes föräldrar bodde några år i USA och gifte sig där. Men Sigrid och Frans Nylund var Houtskärsbor från början.
– Så gifte jag mig med Harry Åhlfors. Han fick jobb som kontorschef vid låsfabriken i Björkboda på Kimitoön. Där växte våra tre barn upp och visst var det skönt att inte behöva ha ransoneringskort för mat och el och annat nödvändigt så som under kriget. Finland fick välstånd, allt utvecklades, säger Violet Åhlfors.

Att det gick framåt kan man se bland annat i de mappar som hon har gjort kring olika skeden. En heter kort och gott ”Vinterkriget 30.11 1939 – 13.3 1940”. Här finns fältpost varvat med tidningsklipp. I en annan mapp hittar vi en bild av Tavastvägen där Violet med föräldrar och syskon bodde ett tag. Huset står kvar ännu.
– Jag har alltid tyckt om att följa med min tid. Bästa stunden på dagen är då jag har hämtat ÅU i postlådan och sätter mig vid kökets värmeelement och börjar läsa, med förstoringsglasets hjälp,  säger hon.

Annars blir promenaderna inte så långa, benen lär vara lite svaga. Maten levereras från Almahemmet till egnahemshuset i Smedaböle, med havet och en vacker trädgård utanför fönstret. Dottern Heidi Åhlfors sköter trädgården och mycket annat också under ett par besök per vecka. I övrigt klarar sig 103-åringen själv.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng