Drömfabriken: Japans Walt Disney

Drömfabriken.

Martina Moliis-Mellberg
Filmkritiker och frilansande kulturskribent.
Varannan vecka skriver hon om film i ÅU.

För några veckor sedan visade Cinemateket i Göteborg den klassiska animerade filmen ”Det levande slottet” (2004) av Hayao Miyazaki. Det var en populär visning där både barn och vuxna fick njuta av mästarens fantasieggande äventyr och än en gång fick jag förundras över Miyazakis förmåga att bygga världar.

Filmen är löst baserad på Diana Wynne Jones ungdomsbok ”Trollkarlens slott” (1986) och handlar om den unga hattmakaren Sofi. Efter ett möte med trollkarlen Hauru blir hon förvandlad till en gammal tant av Ödeshäxan. För att bryta förbannelsen ger sig Sofi ut på en vandring som leder henne tillbaka till Hauru och hans levande slott. Där anställer hon sig själv som städerska och dras in i Haurus försök att stoppa kriget som härjar. Filmen är full av liv och humor, men som så ofta i Miyazakis filmer finns också en allvarligare ton och ett tydligt ställningstagande mot krig.

Miyazaki, ibland kallad Japans Walt Disney, och Studio Ghibli har sedan 80-talet skapat ett helt eget universum, fyllt av underliga figurer och magiska äventyr. Filmerna är tidlösa och bildspråket något alldeles särskilt. Tematiskt är filmerna ofta meditationer över människans relation till natur och teknologi och vikten av konst och skapande. Budskapet är allt som oftast av pacifistisk natur.

Min egen Miyazakifavorit har alltid varit ”Min granne Totoro” (1988), om den jättelika heffaklumpen Totoro och hans udda vänner. I centrum finns en professor och hans två döttrar Satsuki och Mei, som flyttar in i ett gammalt hus nära det sjukhus där flickornas mamma återhämtar sig från en långvarig sjukdom. En dag när Satsuki är i skolan och pappan är upptagen med jobb får Mei syn på ett par öron i gräset. De tillhör en mumintrollsaktig figur som ofrivilligt leder Mei till Totoro, ett slags skogsväsen som visar sig ibland och då bara för barn.
Här finns det övernaturliga sida vid sida med det vardagliga och det är varken skrämmande eller något som kan förminskas. Det är en del av livet och Miyazaki skapar en fantastisk och fantasieggande värld där träd har känslor och en enorm kattbuss rusar runt och plockar upp varelser av alla slag.

Efter ”The Wind Rises” (2013), en fiktionaliserad biografi över flygplansdesignern Jiro Horikoshi vars plan användes under andra världskriget, menade Miyazaki att han hade gjort sin sista film. Nu verkar det ändå som att han kommer att göra åtminstone en till. Namnet på den kommande filmen är ”How Do You Live?”, en titel tagen från en bok av journalisten och opinionsledaren Genzaburo Yoshino.

Tre eller fyra år kommer det att ta för mästaren att färdigställa filmen, så vi har gott om tid på oss att titta bakåt och göra en djupdykning i Miyazakis filmografi. Följ Sheeta som på grund av en magisk familjeklenod jagas av såväl luftpirater som armén (”Laputa – slottet i himlen”), häxan Kiki som öppnar en budfirma (”Kikis expressbud”), Ashitaka som drabbas av en förbannelse (”Prinsessan Mononoke”) eller varför inte Chihiro som börjar jobba för häxan Yubaba (”Spirited Away”). Jag kan faktiskt inte tänka mig något bättre i decembermörkret.

Martina Moliis-Mellberg
Kulturskribent och filmkritiker

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng