100-årige Leo Svegin minns bra barndomen och krigsåren

Läser mycket. Leo Svegin, som fyller 100 år den 17 december, läser själv mycket och det är uppmaning han även vill sända dagens unga: Läs mycket, uppmanar han. Foto: Anja Kuusisto

När Leo Svegin gör entré i sin sons kök är det svårt att inte slås av häpnad.

Här kommer 100-åringen, som har vandrat in från sin egen bostad, han bor vägg i vägg med sonen Hannus familj.

En 100-åring som går med stöd av en käpp, med blicken klar och som ger en hastig vädjan till sonen: Jag glömde hörapparaten, ids du hämta den, den ligger på bordet där…

Vi presenterar oss och han skrockar lite över intresset att intervjua en jämngammal med republiken: Sidu, inte trodde jag att jag skulle tassa omkring här, på egna ben…

Ännu mer anmärkningsvärd än den fysiska formen är tankens klarhet. Han berättar villigt och mycket om forna tider, men han flikar också in att han tycker att det är så fel att muslimer nu har börjat bomba varandra:

– Dådet i Egypten är så tragiskt, och tänk vad illa de gör åt sitt eget lands viktiga näring, turismen. Så var det en gång i Tunisien också när jag var där över en julferie. Det hade blivit oroligheter och alla nordiska länder sände hem sina turister. Vid vårt hotell hade någon skrivit en hotelse i sanden på stranden.

– Guiden undrade om vi ville avbryta semestern. Vi var en grupp finska veteraner. Nej, vi har varit om värre, sa vi.

Ja, att som en drygt 20-årig sändas rakt in i kriget var värre och hemma hos Leo Svegin finns ett frihetskors av andra klass. Men innan vi är där, i kriget, backar vi lite.

Leo Svegin är en Åbopojke i en syskonskara på 11 barn. Fyra av barnen är födda i Viborgs län, och den unga familjen bodde i S:t Petersburg, där pappan hade jobb vid järnvägen. Pappan var Åbobo i grunden.
När Leo föddes 17 december 1917 hade Finland precis förklarat sig självständigt, även om varken Ryssland eller Tysklands erkännande av självständigheten ännu var officiell.

– Många tog tåget mot Finland och pappa visste via sitt jobb när de sista tågen skulle gå innan gränsen stängdes. Då for vi, och min äldre syster har berättat att jag sov i en babykorg uppe på bagagehyllan, säger Leo Svegin.

Familjen bosatte sig på Skolgatan i Åbo, i en tvårummare i ett trähus som inte längre finns. Leo sattes innan skolan i barnträdgård på svenska, men hans modersmål är finska, och han gick senare i Snellmanin koulu.

– Efter skolan fanns det i Martin koulu en möjlighet att gå en slags yrkesskola, en tvåårig fortsättning där man kunde välja mellan ellinjen, trälinjen eller metallverkstaden. Jag valde elen och har haft jobb hela livet.

Hans elmekanikerkunskaper avgjorde också inriktningen i armén och tjänstgöringen under kriget. Första destinatonen blev flygflottiljen i Sandhamn där hans uppgift var att som mekaniker serva våra bomb- och jaktplan.

När det ödesdigra anfallet mot Helsingfors kom 30 november 1939 var Svegin i Sandhamn i Helsingfors och trodde att han sista stund var kommen.
Ryssarna kommer, hann han skrika som varning då angreppet kom. Staden blev dold bakom en dimridå och varningen fick han skrika fler gånger. Huvudstaben valde sedan att flytta en del av flygflottiljens kommando till S:t Mickel.

– En flickskola tömdes för ändamålet och man tyckte att man hade gömt undan flygofficerarna, säger Svegin. Men den 5 januari bombades S:t Mickel och även jag blev skadad.

– När bomberna föll satt jag inne vid en apparat via vilken vi höll kontakt utåt. Vi hade inte hunnit få någon varning alls, det bara small och jag trodde att jag flög till paradiset. Efteråt såg jag att taket flugit av rummet där jag hade suttit och att jag själv var i en grop ute på gården. Att jag först inte såg någonting berodde på att jag var inne i ett sandmoln.

Vi är inne på intervjutimme tre men 100-åriga Leo Svegin verkar inte trött och som lyssnare behöver jag bara styra berättaren som har så många minnen. Efteråt läser jag att i bombningen 5.1.1940 i S:t Mickel dog 21 finländare, 20 skadades, och hela 64 byggnader i centrala S:t Mickel förstördes.

Leo Svegin minns känslan, han minns vad han tänkte, han minns att han var övertygad om att livet tog slut där och då.

Han var just fyllda 22 och en stund senare skulle han rädda livet på tre andra.

– Officerarna hade blivit i kläm där inne i huset som rasade ihop. Jag lyckades gräva fram en tunnel i bråtet och få ut tre av dem.

En vecka var Svegin själv på krigssjukhus. Hans ögon glänser då han berättar hur han efteråt befordrades till korpral.
Men kriget fortsatte och en tekniskt drillad elmekaniker fanns det användning för. Nästa kommendering gick norrut.

Leo Svegin tjänstgjorde i Oiva Willamos trupper i norr, han skulle se till att radiotrafiken fungerade och han hade igen nytta av sin idrottarbakgrund och skidkunskap.
– Varken tyskarna eller ryssarna kunde skida som finnarna. Vi hade männen som kände till var kärren var förrädiska och var man kunde skida. Och skida kunde vi.

Det bevisade han redan som barn. En 100-årings hälsning till dagens ungdomar då, hur låter den?
– Läs mycket. Jag är bekymrad över att man ser så mycket på alla skärmar i dag, så läsningen blir på undantag. Att läsa är viktigt, det vill jag hälsa.

Leo Svegin

  • Fyller 100 år den 17 december. 100-årsfesten firas i Brankis i Pargas med släkt och vänner.
  • Åbobo som har bott i Pargas sedan 1981, då en av sönerna byggde hus där och huset även har en lägenhet för pappa Leo. Leo Svegin får dagligen besök av hemvården men är också mycket självständig.
  • Har jobbat som elmontör främst vid Asa (radio- och tv), Wärtsilä och Nådendals raffinaderi. Gick i pension som 65-åring från Nådendalsjobbet.
  • Är gift med Birgitta som bor på Björkebo servicehem på grund av svår diabetes. Birgitta är Leos tredje fru. Den första, Helvi, ville bryta med honom efter kriget, han säger att det var svårt då han ”varit fem år borta”. De fick tre barn tillsammans. Med sin andra fru, Anna, , fick Leo fyra barn. De skilde sig senare. Hon dog 1993.
  • Har sju barn, av vilka sex är i livet. Dottern Liisa dog i 50-årsåldern i cancer och Leo säger att han vill hålla sitt gråa hår i en stil som påminner honom om Liisa. Sonen Hannu är den enda som bor i Pargas.
  • Har sammanlagt 31 barnbarn och barnbarnsbarn. Yngsta barnbarnet heter också Leo och är född i år.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng