Spaltaren: Vara till besvär

Spaltaren

Under tolv dagars tid reste jag och min livskamrat runt mellan Ekenäs, Åbo, Helsingfors, Vasa och Umeå för att delta i diverse arbetsrelaterade litteraturevenemang. På samma gång passade vi på att hälsa på vänner som vi på grund av vår flytt till Göteborg ser alltför sällan.

Hos några av dem sov vi på gästsängar och bäddsoffor och blev bjudna på frukost. Hos några fick vi middag, hos andra drack vi te. Några gav oss skjuts till hamnen i gryningen och andra körde oss till flygfältet i mörkret. Extremt vardagliga saker, absolut, men fulla med omhändertagande och omsorg. Men varje gång hörde jag min mun forma orden ”bara om det inte är till besvär för er på något sätt”.
I sig är det inte så konstigt, att haspla ur sig besvärsfrasen handlar om att vilja visa den som erbjuder en tjänst att den inte ska känna sig pressad att göra det. Frågan är bara varför det är just ”besvär” som man till varje pris vill att folk ska slippa.
För det är klart att det är lite besvärligt att hjälpa folk. Men det gör det inte mindre meningsfullt.

Vi tycker om att odla en chimär av självständighet i det samhälle vi har i dag. Valfrihet rankas högre än trygghet. Vissas rätt att bli lämnade i fred väger tyngre än andras rätt till överlevnad. Att behöva andra ses som något fult – vi ska gärna köpa och sälja vardagsnära tjänster för att göda landets företagsekonomi, och vi kan erbjuda att göra saker för varandra så länge det kan kallas nätverkande och på något vis ger oss ett löfte om innestående gentjänster i framtiden, men att odramatiskt hjälpa någon passar inte in i det här språket.

Jag blir ledsen när jag märker den här tendensen hos mig själv. Att en glimt av obekvämhet krafsar mig i halsen när ett vänligt erbjudande läggs fram, att mina tankar börjar snurra: ”Har vi verkligen betett oss trevligt nog för att förtjäna detta?” ”Kommer vi att kunna erbjuda något liknande i gengäld någon gång?”
Som tur brukar känslan släppa när jag väl sagt ”ja” och ”tack” och det blir tydligt hur lite ”besvärsbiten” faktiskt betyder. Hur mycket större världen blir när gränsen mellan mitt och ditt egenintresse för en stund suddats ut, när det inte handlar om tjänster och beräkningar, utan om väldigt enkla sätt att göra livet lite bättre för varandra.

Med det menar jag inte att det är okej att låta vänlighet ta över grundläggande samhällsfunktioner (det ska inte vara upp till vänliga privatpersoner att svara för andras överlevnad), men det är inte heller okej att tro att det går att vara oberoende av andra människor.
Om ens mål i livet är att aldrig vara till besvär är risken stor att man heller inte kan vara till glädje. På så vis är det nästan en förutsättning för att leva tillsammans med andra. Speciellt om man vill vara med och bygga en annan värld än den vi just nu upprätthåller.

Ylva Perera
Skribenten bor i Göteborg och studerar litterär gestaltning.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng