Geriaction – gubbdagis

Drömfabriken

drom

När actionfilmen The Expendables (2010) hade premiär var filmens huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone 64 år gammal. Hans kollega Dolph Lundgren var över 50 och även Jet Li närmade sig ett halvt sekel. Filmen blev en kassasuccé och genererade snabbt två uppföljare, med en tredje på kommande nästa år.

I The Expendables-serien samlas en hel hög gamla actionhjältar. Gamla både i ålder och så till vida att de har en actionfilmkarriär bakom sig. Eller vad sägs om Chuck Norris, Jean-Claude Van Damme, Wesley Snipes och Antonio Banderas? Detta har fått mig att fler än en gång använda ordet ”gubbdagis” när filmerna kommit på tal. Men det finns faktiskt en mer etablerad benämning att använda. Geriaction. Det är en sammanslagning av orden geriatric (åldring) och action.

Fenomenet är nämligen bredare än att bara innefatta Stallone & Co. Det är många som gärna sysslar med denna action för män över 50. Sean Penn (The Gunman) och Denzel Washington (The Punisher) har provat på, medan Bruce Willis fortsätter återuppliva John McClane/Die Hard och Arnold Schwarzenegger än en gång ses i rollen som Terminator om bara en vecka.

Det finns även en hel subgenre med Liam Neeson som skämtsamt går under namnet Neesploitation (en sammanslagning av Neeson och exploitation). Den fick sin början 2009 i och med den första Taken-filmen, där Neeson ger sig på alla rötägg i världen på jakt efter sin kidnappade dotter. Därefter har han fortsatt i filmer som Taken 2 och 3, Unknown, The Grey, Non-Stop, A Walk Among the Tombstones och årets Run All Night.

Hollywood har än en gång vänt blicken bakåt i ett försök att nå biopubliken, och det verkar ha lyckats. Samtidigt som den femte Die Hard-filmen håvade in över 300 miljoner dollar, nådde Olympus Has Fallen (med Gerard Butler) och White House Down (med Channing Tatum) bara 161 respektive 205 miljoner. Det är inte småsummor det heller men jämfört med budget och förväntningar var de två, väldigt lika, Vita Huset-filmerna definitivt förlorare.

Så varför ser publiken hellre en 60-årig Bruce Willis än en 35-årig Channing Tatum i just dessa 80-talsinspirerade actionroller? Är det för att Willis redan på 80-talet etablerade just denna sorts film? Törstar vi bara efter att få återuppleva ett svunnet 80-tal? Eller är det så att ”vi” i det här fallet själva börjar närma oss 50 och uppskattar att se folk ”i vår egen ålder” även i roller som kräver knytnävar och automatvapen?

Oliver Jones på The Daily Beast menar att denna filmtrend skapades som en reaktion på den ekonomiska kris som svepte över världen och som i USA kulminerade i Lehman Brothers-kollapsen 2009, bara några månader innan den första Taken-filmen hade premiär. I ett samhälle där medelådersmannen plötsligt är ekonomiskt utsatt finns det ett behov av att se honom ta tag i saker och rädda dagen.

Jag tror att jag fortsätter kalla det gubbdagis ändå.

Martina Moliis-Mellberg
Filmkritiker och frilansande kulturskribent.
Varannan vecka skriver hon om film i ÅU.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng