”Som att komma hem”

Det sade ”klick” genast då Marianne Tapper såg huset men den första tiden kände hon sig ändå litet som en gäst, eftersom hon hade flyttat in i någon annans kompletta hushåll. Sedan beslöt hon sig för att sätta lite mera sin egen prägel på huset och började möblera om. I fönstret en väninnas hund som är här några dagar medan matte är bortrest.
Det sade ”klick” genast då Marianne Tapper såg huset men den första tiden kände hon sig ändå litet som en gäst, eftersom hon hade flyttat in i någon annans kompletta hushåll. Sedan beslöt hon sig för att sätta lite mera sin egen prägel på huset och började möblera om. I fönstret en väninnas hund som är här några dagar medan matte är bortrest.

Ja, allt som någonsin hade funnits i huset fanns kvar, utom några få minnessaker som säljarna tog med sig till minnet av sitt barndomshem.
Deras mamma gick bort just då Marianne Tapper på sin husjakt hade bestämt sig för att det här huset ville hon köpa.
– Jag fick aldrig fråga vad kossorna hade hetat, eller hur huset var byggt, jag hade haft så många frågor, säger hon.

Som det nu blev flyttade Marianne Tapper in 2008  i ett hus där varje skåp var fyllt, och varje möbel fanns kvar.
– Jag hade ju egna grejer också, så det blev att till en början bära ut det som fanns för att få plats med mitt eget. Efter det har jag förstås möblerat om, hittat ett stort gammalt skåp i källaren, ett litet gammalt skåp på vinden, sågat itu ett matbord för att få två småbord och så vidare.

Husets cockerspaniels är förtjusta då Marianne Tapper ger dem några bitar torkad fisk.
Husets cockerspaniels är förtjusta då Marianne Tapper ger dem några bitar torkad fisk.

Det har varit otroligt spännande, att inte veta något om ett hus, byggt 1936 och med en egen lång historia.
– Allt var så oförstört här, medan de andra fjorton husen som jag tittade på var renoverade på fel sätt. Här fanns ladugård och bastu kvar i sitt gamla skick, linneskåp och kärlskåp var fyllda. Jag har levt lyckliga dagar med att upptäcka allt. Till och med vedboden var proppfull så det räckte med ved i flera år.

Återanvändning är något av ett honnörsord för Marianne Tapper som bland mycket annat har sysslat med just det. Och återanvändning av ett hus, med hela innehållet, är det som hennes boende i Västanfjärd handlar om.
– Jag gör saker av sådant som jag hittar här. Några bräder och gamla krokar blev en kökshylla, några lastpallar en sorts portal i trädgården för rosorna, och en ställning för klematisen. Där ligger nu husets snokar och solar alltid då det är sådant väder och de är så tama att man får killa dem på magen. Har man en liten fisk åt dem så tar de den nästan från handen.

Marianne Tappers "rosenställning".
Marianne Tappers ”rosenställning”.

Förutom snokarna har Marianne Tapper hittat mycket annat roligt i den gamla trädgården, även om allt först täcktes av manshögt gräs. Huset hade stått tomt i ett tiotal år, och på hösten då hon köpte stället syntes bladen bara av bergenia.
– Sedan kom våren och snödropparna – oj, så glad jag var åt dem, och åt gullvivorna som kom i massor. Gammaldags tulpaner, narcisser och liljor kom också fram, och mycket annat. Jag gick som en hund och snusade och spanade på vad som kom upp. Då en sommar hade gått visste jag var man vågade sätta ner spaden och gräva.

Nu har det blivit rätt mycket grävt och mera ska det bli – en bäck och en damm i kretslopp står på programmet. Plus mycket annat.
– Men det blir ju aldrig så att jag gör vad jag har tänkt utan vanligen blir det något helt annat. Senast tog jag itu med att utröna husets möjligheter att röka fisk, och rökugnen på gården visade sig fungera helt bra.
Helt nära till någon fiskeplats är det dock inte, och Marianne Tapper saknar havet som hon tidigare såg från det 1800-talshus där hon bodde  i Ingå skärgård.
– Men Lammalas lanthandel Knallis är på gångavstånd, det räcker, Knallis är min butik. Ska jag handla mycket så tar jag skottkärran, annars ryggsäck för någon bil har jag inte.

Trivs i Västanfjärd. Jag längtar ingen annanstans, jag trivs så bra här, säger Marianne Tapper vid sin gulmålade grind som hon har dekorerat med rönnbär. Tidigare har hon bland annat – efter studenten i Åbo 1969 – jobbat i operationsrummet i ett sjukhus i Sverige, varit lantbruksavbytare, haft café i Ekenäs bibliotek och de sista åren innan pensionen varit anställd på en stor gård där hon hjälpte till med allt från fårskötsel till stora middagar.
Trivs i Västanfjärd. Jag längtar ingen annanstans, jag trivs så bra här, säger Marianne Tapper vid sin gulmålade grind som hon har dekorerat med rönnbär. Tidigare har hon bland annat – efter studenten i Åbo 1969 – jobbat i operationssalen i ett sjukhus i Sverige, varit lantbruksavbytare, haft café i Ekenäs bibliotek och de sista åren innan pensionen varit anställd på en stor gård där hon hjälpte till med allt från fårskötsel till stora middagar.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng