Tungskäraren på Røst

Pernille Fagervik för vidare en gammal tradition på Lofoten i Norge.

En liten flicka står med en stor kniv i handen. Hon tar ett torskhuvud, spetsar det på en stålpinne, öppnar dess mun och skär ett snabbt, precist snitt, som lösgör tungan.
Om och om igen gör hon samma procedur. Högen av torsktungor växer. Hon slutar inte förrän ett helt ämbar är fullt.

Pernille Fagervik är bara tio år gammal, men en rutinerad torsktungeskärare. Hon har gjort det sedan hon var åtta, precis som de flesta barnen på hennes hemö Røst cirka 100 kilometer utanför Bodø i Lofoten i Norge.
Det är en urgammal tradition att barnen är tungskärare. Så har det varit så länge man kan minnas. När torskfisket är som hetast på vårvintern kan det hända att läraren plötsligt står ensam i klassen: eleverna har sett fiskebåtarna komma i hamn och rusat ut. Det gäller att vara snabb, pengarna från torsktungorna får var och en behålla själv. Också det är en gammal tradition.
Pernille får 35 norska kronor per kilo om hon säljer till en uppköpare, 60 kronor kilot om hon säljer till en privatperson.
Pengarna sparar hon för att köpa en dator och för en resa till Oslo.

Det ser brutalt ut när de avhuggna huvudena spetsas på stålpinnen. Men Pernille är säker på hand. Hon vet hur hon ska svänga den stora kniven. Lite blod stänker på hennes färggranna skyddskläder. Torskögonen stirrar stumt på henne.
Tycker du inte synd om fisken?
– Nej, den är ju död.

Torsken, som vandrar ner från Barents hav för att leka, är öns guldgruva. På den lilla platta ön där inga träd växer finns skogar av träställningar för att torka torsk. Golfströmmen utanför Lofotenryggen ger ett gynnsamt klimat. Fisken hänger ute i en perfekt blandning av luftfuktighet, sol, regn och vind i några månader innan en ”torskvrakare” kollar kvaliteten och avgör vad som exporteras vart.
Italien och Kroatien är de största mottagarna av norsk tørrfisk, torskhuvudena landar i Nigeria.
Torsktungan, liksom köttet, rommen och levern är stora delikatesser. Men Pernille äter inte torsktunga.
– Hellre hamburgare, säger hon och låter kniven snitta av en tunga igen.

Hon är inte den enda i byn som är tungskärare. Många andra flickor och pojkar för vidare den uråldriga traditionen.
Barnarbete? Kanske det, men inte mera suspekt än det jobb barnen hjälpte till med på åkrar och i fähus i vårt eget land för några decennier sedan.
Jag har själv minnen av höbärgning, av att rensa potatisland och hämta kor när jag var så liten att jag måste klättra upp på grinden för att kunna öppna den och släppa ut korna ur hagen.
Ingen lyfte ett ögonbryn. Det var en helt naturlig del av livet på landet.
Precis som de unga tungskärarna är en naturlig del av livet på Røst.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng